Jag vet bäst själv, säger du och tittar på mig med dom där ögonen som betyder att jag klivit för långt över den där linjen som finns där för att vi båda skall ha något att förhålla sig till.
Det ligger givetvis någonting i det. Jag är på dig om det här. Jag tjatar nästan. Jag vet att jag balanserar på linjen mest hela dagarna och jag försöker på olika sätt påminna dig om samma sak: Jag är rädd om dig. Jag vill att du skall ta det lite försiktigare. Skynda långsamt.
Ibland tror jag att jag är bättre på att veta rätt tillfällen för dig att ta för dig. Att jag är snällare mot dig än du själv är. Du sätter ofta dig själv i andra rummet. Jag säger att du borde surra fast dig själv i första rummen. Låsa och kasta bort nyckeln.
Sen kan du sätta vilka du behagar i rum två, tre och fyra. Men det första måste vara vikt för dig allena.
Det säger jag utan någon som helst småfascistisk underton.
Det är bara så det skall vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar