Strö lite socker på mig

Faller en faller alla. Men jag måste stå stadigt nu. Mina fötter skall snudd på armeras och gjutas i hårdaste betong.
Det är kanske just därför som sabiliteten svajar. Jag känner mig osäker på mig själv nu. Måste stå ut från stången. Hitta den där stålmannenkänslan som jag hittat så många gånger förut. Men det är inte lätt. Mitt huvud är stort och där i ryms många svarta hål och gropar som jag måste passa mig olika noga för att trilla ner i.
Jag måste se att detta är slutet på det gamla och början på det nya. Inte det gamlas nya forsättning.
Det handlar i mångt och mycket om att vara karl för sin hatt. Och egentligen är det bara att köra på – kom igen med rubbet, jag pallar! Men det är ändå det där lilla kornet av osäkerhet som gör att hela härligheten svajar. Med det i åtanke kan jag nästan förså prinsessan på ärten. Ett enda litet fult korn kan faktiskt ställa till med ett rent litet helvete om det vill sig illa.
Jag skall plocka upp mitt pick och pack nu. Skärpa ihop mig och allt det där. Det måste jag och det vill jag och det tänker jag och det skall jag.
Var lite varsam med mig under tiden bara.

Blessa mig mucho, jag kan inte vara utan
strö lite socker på mig som bara du kan