Sju svåra år (nåja)

Jag är inne på mitt sjunde år med att publicera mina skriverier på nätet. Det är ganska länge om man tänker på det. Om man tänker på hur jag hade det då, när jag började skriva. Vem jag var och hur jag levde. Så kan man ganska lätt konstatera att det verkligen har hänt en hel del under den sol som jag definierar som min.

Jag är faktiskt vuxen nu. Fullvuxen. Det var jag nog inte när jag började skriva. Även om jag trodde det då. Tyckte och tänkte det. Men med facit i hand så behövde jag gå på ett par törnar till innan jag blev så pass hådhudad och livsvan att jag vågade se mig själv i vitögat riktigt på riktigt.

Det senaste året har så många saker fallit på plats att det egentligen är otroligt.
Självklart är inte allt guld och gröna skogar. Men det är ändå något som i grunden har förändrats till det bättre. Rakare i ryggen på något sätt. (Även om den kanske är precis lika krokig som vanligt.)

Visserligen skall man inte ropa hej kom och ta mig innan man har skrivit sitt namn på papper, men jag tror att jag har lärt mig det där nu.
Jag hoppas att jag kan ta till vara på alla imaginära levande hjortar som nu hopar sig utan att för den skull måla dem svarta med insikter av tvivelaktig karaktär.