maj 24, 2004

...och så kom de där funderingarna igen

Vet inte vad som slår mest: att det kommer bli hårt på toppen eller det faktum att det alltid verkar kosta så mycket att befinna sig där

I höst händer alla fantastiska saker slag i slag. Det är fantastiskt men också direkt frustrerande att de inte kan få göra det relativt smärtfritt – en enda gång. Det ekonomiska är självfallet rena bagateller i sammanhanget. Givetvis. Men det finns ändå där och jag måste medge att det bryr mig mer än jag kanske hade kunnat ana. För det är ju min uppgift att ro skeppet i hamn. Hon sätter seglen, kirrar biffen, gör slitjobbet och hela högen av grovjobbreleterade klyschor man kan komma på. Jag skall bara hjälpa till med pengar och badda hennes panna med kalla linnedukar.
Men det är fan knappt att jag klarar det lilla som krävs av mig. Jag står som en ensam fågelskrämma kvar på ekonomins kala åkrar när bonden skördat för flera månader sedan. Jag vet inte om den tid jag lägger ner på att göra det jag tror jag är bra på räcker till något mer än att betala hyran och det är väl det. Visst har jag inte direkt lagt manken till den här våren. Visst skulle jag kunna ha sparat en och annan krona till. Visst skulle jag kunna ha arbetat fram en mer stabil grund för oss att stå på i vinter när alla förberedelser är klara och vi så att säga skall börja leva i vår nya verklighet.

Hon säger att jag inte skall oroa mig. Visst det stämmer säkert. Vi kommer inte att svälta ihjäl. Vi kommer med all sannolikhet kunna bo kvar i våran lägenhet. Men min förkalkade i-landshjärna är inte nöjd. Jag önskar inga miljoner, bara att kunna vara relativt skuldfri, förutom de 800.000 vi redan har på lägenheten. Att jag skall kunna ha ett jobb som är lite säkrare än Tjernobyl. Att det i sin tur skall generera de pengar jag faktiskt är värd för det jag gör.

Men det ordnar sig säkert. Jag är säker som ett kärnkraftverk, som Thåström sjöng.

Jag skall fatta mig kort

Även fast jag egentligen borde satsa snarare på hälsobad än jobbvecka sitter jag här igen och försöker jobba mig till ära och berömmelse – eller iallafall ett par kronor till mat och uppehälle

Jag spenderade helgen på landet. Vi byggde lite på husbygget. Jag stod inte för några avgörande insatser denna gång, utan deltog mest lite lagom sådär. Kommenterade någon dragen elledning, satt upp ett par skivor isolering och så vidare. Jag målade om hallen också – men det blev inte klart. Det behövs en till strykning av i princip allt, men det hans inte med. Det tråkiga småregnandet lade på något sätt en matt stämning över den annars så efterlängtade landethelgen. Inget antiklimax direkt, men ändå.

Jag är så trött
Det är egentligen helt obegripligt att jag fortfarande är så himla trött och genomslut som jag trots allt är. Jag sov från 00:30 till 10:30 i natten fredag–lördag. Från kanske 01:00 till 10:00 natten lördag–söndag och igår somnade jag framför TV:n vid halvtiotiden. Ändå är jag så trött. Helt slut.
Det är mycket märkligt tycker jag.

Stora saker
Jag kände saker genom hennes mage i söndags morse som jag aldrig känt förut. Luftballongsstora förväntningar steg upp i taket där i det lilla föredetta hönshuset. Det känns mer verkligt om man kan ta på det – och det var ju precis det jag gjorde igår morse. Ja jäklar!

...sen är det ju det här med motion
Den 18 september skall jag ju stå där och vara sådär supersnajdig som bara jag kan. Men det vill till att drillas lite, om jag skall komma i konfirmationskostymen. Men det skall jag ju i och för sig inte. (Dessutom hade jag beiga chinos och någon slags vit och blå cardigan när jag konfirmerade mig 1990. Om jag nu inte minns fel. Men skjut mig då.) Vad det är jag skall knöla ner min – då förhoppningsvis något smidigare – lekamen i är jag inte helt säker på än. Det är möjligt att det blir en bonjour. Men det lutar kanske mest åt en frock coat – eller långkavaj som det tydligen heter på svenska. Fast man skall aldrig säga aldrig: det kanske slutar med att jag står där med frack ändå, som vilket pingvin som helst. Det återstår att se.
Hursomhaver borde jag verkligen hänge mig åt mindre dekadenta och mer hälsosamma aktiviteter härledes. Men jag vet inte om jag varit så dekadent på den senaste tiden egentligen. Om jag nu tänker efter så har jag inte alls varit i närheten av speciellt dekadent livshållning i vår. Men det är lika bra. Min kropp lever med efterdyningarna av gamla synder och det är bara att konstatera att konstant motion de kommande månaderna är snarare ett måste än ett onödigt ont. Skall man bli fin får man lida pin har jag hört, men jag har som vanligt mer än lovligt svårt att förmå mig själv att tro på något sådant. Som vilken struts som helst stoppar jag glad i hågen huvudet i sanden och hoppas att det regnar...problemet är väl att det är precis det som det gör.

Jag kan iallafall spionera och inspirera mig i ringutbytningens ädla konst till helgen. För då skall en god vän till att bli inringad.
Fast så säger man väl inte?

Det här blev kanske inte så kort som rubriken utlovade. Nåja.

maj 19, 2004

Den outtömliga känslan

Det är något som kommer över mig. Som inte direkt slår nedåt, men inte heller gör någon vidare nytta. Något som inte kväver mig – men som baddar in mig lite för djupt. Sätter mig på avbytarbänken. Dock inte på läktaren.

Situationerna kan vara så olika men ändå samtidigt snarlikt konstruerade. Det kan vara en färd i folkmassor, det kan vara bara jag. Som en stor hjälm som lite tveksamt trycks över mitt huvud försvinner jag in. Det är bara jag som är instängd i jättehjälmen, alla andra verkar andas hur frisk luft som helst. Det är bara jag som sitter bakom väggar av glas och tror – eller vet – att det inte alltid bara är att krossa dem med en sten.
Instängd i mitt inre mår jag bra. Jag mår bra annars också men då har jag inte ambitionen hängande över mig som en gam. En gam som sitter på min axel och påminner mig om glasrutan som stänger ute. Jag försöker tafatt att gripa situationen vid hakan och ruska om. Men det blir sällan mer än tafatta försök. Ambitionen säger mig att jag nog måste uppfattas som en isolerad ö. En liten fin ö, dock vansinnigt ensam på det stora Havet Samkväm. Enfald eller inte men jag vet att jag kan mer. När jag sätter den sidan till är jag best in show. När hjälmen är långt långt borta är min hjärna lika glasklar som väggarna som stänger mig inne när den inte är det.
Allt slipper igenom – men jag når inte ut. Jag sitter en timme och bara lyssnar. Sitter en timme för mig själv bland alla andra.
Jag undrar om det inte beror på ointresse. För när jag är intresserad kan jag vara med hur bra som helst. Skarp. Engagerad. Men när situationen inte intresserar mig kliver jag utan vidare ned i glasburen. Eller så glider den över mig. Jag vet inte.

Jag förstår att det i grund och botten handlar om förhållandet ambition–realitet. Men hur fin den insikten än är så vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det. Ambitionen är alltid att vara med på banan. Ambitionen är alltid över förväntan. Även i de relativt triviala avseenden som detta. Men nej, det är fel. Detta är inte trivialt. Det är bara inte akut. Det är lågmalande men ack så effektivt. Sänker jag bara ambitionsnivån kommer jag säkert att glömma allt detta. Det kommer göra mig gladare. Mer tillfreds. Men det kommer aldrig att hända. Ambitionsribban ligger fast väldigt högt över min möjlighet. Alltid för högt. Sikta mot stjärnorna in absurdum. Men når jag trädtopparna, eller naglar jag fast ambitionen så högt att de egentliga stjärnorna blir trädtoppar och mina egna trädtoppar, som jag faktiskt når, förvandlas till grässtrån eller småbuskar på sin höjd.
Och vem är nöjd med en trädgård när man lovat sig själv skog?

maj 14, 2004

Vi släppte bomben igår

Jag går här och lallar. Ibland tror jag att allt är som det var förut - innan. Ibland tror jag att allt håller på att förändras. Sanningen är antagligen någonstans mitt-i-mellan. Men det lär väl visa sig.

Vad kan man säga nu. Allt är ute i dagsljuset. Uppställt för att synas och att granskas. Men gensvaret blev ungefär som jag hade hoppats på. Idel hej-och-hurra-rop alltså. Strålande!
Men det som kanske känns mest nu är att det hela tog ett varv till. Rullade än mer framåt. Framåt är den enda väg det kan gå, i och för sig. Men det är ändå på något sätt som att det tog ett större kliv igår.
Det är bra.

De kommande dagarna och helgerna är fullspikade till bristningsgränsen med allehanda bestyr och svensexor, bröllop, fyllajämtfödelsedagar, avskedskonserter och allt vad det nu är. Mitt mål är att försöka hitta någon slags lucka någonstans där vi kan rymma till landet. Hon och jag.
Längtan är stor efter grämattorna, sjön och kökssoffan. Kanske i slutet av maj. Absolut i början av juni.

maj 12, 2004

Min anledning och min verkan

För att förmjuka, fördjupa, renodla och balsamera. Som ett sköljmedel. Men också som Desivon. Mina ord och anledningen att jag skriver dom. Det är för att jag skall förstå. Det är för mig.

Understundom skriver jag både rakt och koncist. Vardagliga betraktelser - det bra blir så. Allt är inte dekorerat med medaljer. Allt är inte inom ramen.
Men det är ändå så jag vill ha det. Det är därför den här sidan finns. För att jag väljer hur jag skall kanalisera mina ord. Jag kan inte trycka allt genom samma ambitionshål. Dels för att jag behöver konstpauser där jag bara skriver om baugetter eller annat. Men också för att det finns en rädsla att mina delikata ambitionshål blir till sönderpenetrerade kanjoner om allt skall gå den vägen. Måste dela upp mina tankar. Allt kan inte vara finsnickrade budskap och levande hjortar. Iallafall inte när det gäller mig.
Och det är ju mig det gäller.

maj 11, 2004

Klädvårdsrulle

Med tomma pizzakartonger i lägenheten sitter jag och funderar över varför jag sitter och funderar i stället för att jobba dygnet runt till jag har råd med allt - eller vad det nu kan vara som jag tror att man bör ha.

Jag gör så många saker nu. Jag gör ingenting nu. Jag gör så mycket så att det inte blir något nu. Det blir ingenting. Fem koppar kaffe är ett minimum. Får inte förlora en enda krona till, men ändå orkar jag inte laga mat utan köper dyr pizza som levereras till dörren. Dyr pizza för pengar jag inte har. Jag var inte ens sugen på pizza. Orkade inte göra något annat helt enkelt. Skjuter problemen framför mig i en stor hög. Skjuter problemen i ryggen snart. Alla jävla kronor kan dra åt helvete - och jag är ändå royalist. Tror jag. Men ett fett banklån borde räta upp skutan igen. Även om det verkligen är att lägga huvudet på huggkubben och hoppas på att det regnar.

Jag köpte en ny kostym förra veckan. Det var verkligen befogat. Den kändes helt okej. Jag fick en gratis klädvårdsrulle av damsugarförsäljaren som jobbade i klädaffären. Gratis logotypförsedd reklamklädvårdsrulle. Oj, tack. Den drar man över ärmarna och så fastnar all skit på den. Kvar är bara en ren ärm, nästan som ny.
Frågan är om det finns något klädvårdsrulleliknande som man kan köra över räkningarna?

maj 10, 2004

Man är allt en riktig karlakarl, va!

Hänger'u me runt hörnet och mäter vem som har längst överläpp?

maj 05, 2004

Den förbannade ramen

Än en gång har önskan om att bara få lämna jobbet och springa kommit över mig. Sticka här ifrån och sätta alla mina idéer på pränt.
Just nu handlar det om mönster. Allt som oftast handlar det om att skriva - men även gitarren. Men nu möster, som sagt.
Ett hus på Gotland. Vid havet. Där jag kan ha en ateljé i ett uthus och mina älskade inomhus. Kreera när jag har lust och lösspringande hönor som värper goda ägg när jag inte har lust. Samt en tupp som håller ordning och reda men väcker mig väl tidigt på mornarna.
En liten lägenhet i Stockholm. Min livlina till hemstaden. Sparsmakat inredd för att inte kunna bli allt för stökig. En trevlig krog runt hörnet. Somrarna på Gotland där jag producerar, dricker rötjut och ser harmonisk ut. Vintrarna i Stockholm där jag ställer ut sommarens alster på gallerier och går i novemberrusket med en baugette under armen och kurar.
Amen.

Det är ju inte för inte som jag våndas
Det har alltid handlat om konst. Jag förstod det inte förän för kanske åtta år sedan. Innan dess hade jag ingen etikett att sätta på mina idéer - även om de fanns där redan då. Men för ungefär åtta år sedan presenterade en god vän mig för den i konstvärlden så viktiga ramen. Ramen som etiketterar det hela. Ramen som säger "Välkommen hit och bedöm". Ramen som säger "Jag tål att ses på". Ramen som skiljer On Kawara från almanackan. Den älskade ramen. Den förbannade ramen.

maj 03, 2004

Pengar och femtio

Inte ett rött korvöre har jag och det bara hopar sig med problem av pengarelaterad natur. Jag försöker undvika magsår genom att fantisera om lottovinster som skall lösa mina skulder.

Jaha, så var man här igen då. I de pankas värld. Nej-sägarnas. Jag-kan-inte-följa-med-mentalitetens tröstlösa rike. Det kostar att ligga på topp brukar man ju säga, men jag ligger inte ens på topp. Allt kostar ändå. Köksombyggnaden blev dyrare än planerat. En extra hotellnatt i Visby kostade ganska mycket. Lika så tre dagar mat och transport för två personer i Paris. Allt blev dyrare och jag har visst tömt alla mina reservdepåer. Alla små extraskrymslen där jag hade någon liten slant av någon slags valör är sedan länge tömda. Allt är tomt nu. Inte ett endaste rött öre kvar.
Hej och hå och en flaska med rom, på något sätt.

Men det är ändå inget jag kan göra någonting åt så det är väl heller ingenting att bli deprimerad av. Men det slår ner mig lite, det gör det. Visst, pengar till muggpapper och billig mat finns det nog ­ jag är inte döende. Det finns absolut de som har det värre. Man får tänka så. Jag får tänka så. Måste tänka så för att inte slås ned av att behöva tacka nej till allt roligt och göra folk besvikna mest hela dagarna.
Men jag cyklar så får jag se, cyklar så får jag se.