Den förbannade ramen

Än en gång har önskan om att bara få lämna jobbet och springa kommit över mig. Sticka här ifrån och sätta alla mina idéer på pränt.
Just nu handlar det om mönster. Allt som oftast handlar det om att skriva - men även gitarren. Men nu möster, som sagt.
Ett hus på Gotland. Vid havet. Där jag kan ha en ateljé i ett uthus och mina älskade inomhus. Kreera när jag har lust och lösspringande hönor som värper goda ägg när jag inte har lust. Samt en tupp som håller ordning och reda men väcker mig väl tidigt på mornarna.
En liten lägenhet i Stockholm. Min livlina till hemstaden. Sparsmakat inredd för att inte kunna bli allt för stökig. En trevlig krog runt hörnet. Somrarna på Gotland där jag producerar, dricker rötjut och ser harmonisk ut. Vintrarna i Stockholm där jag ställer ut sommarens alster på gallerier och går i novemberrusket med en baugette under armen och kurar.
Amen.

Det är ju inte för inte som jag våndas
Det har alltid handlat om konst. Jag förstod det inte förän för kanske åtta år sedan. Innan dess hade jag ingen etikett att sätta på mina idéer - även om de fanns där redan då. Men för ungefär åtta år sedan presenterade en god vän mig för den i konstvärlden så viktiga ramen. Ramen som etiketterar det hela. Ramen som säger "Välkommen hit och bedöm". Ramen som säger "Jag tål att ses på". Ramen som skiljer On Kawara från almanackan. Den älskade ramen. Den förbannade ramen.