Jag skall fatta mig kort

Även fast jag egentligen borde satsa snarare på hälsobad än jobbvecka sitter jag här igen och försöker jobba mig till ära och berömmelse – eller iallafall ett par kronor till mat och uppehälle

Jag spenderade helgen på landet. Vi byggde lite på husbygget. Jag stod inte för några avgörande insatser denna gång, utan deltog mest lite lagom sådär. Kommenterade någon dragen elledning, satt upp ett par skivor isolering och så vidare. Jag målade om hallen också – men det blev inte klart. Det behövs en till strykning av i princip allt, men det hans inte med. Det tråkiga småregnandet lade på något sätt en matt stämning över den annars så efterlängtade landethelgen. Inget antiklimax direkt, men ändå.

Jag är så trött
Det är egentligen helt obegripligt att jag fortfarande är så himla trött och genomslut som jag trots allt är. Jag sov från 00:30 till 10:30 i natten fredag–lördag. Från kanske 01:00 till 10:00 natten lördag–söndag och igår somnade jag framför TV:n vid halvtiotiden. Ändå är jag så trött. Helt slut.
Det är mycket märkligt tycker jag.

Stora saker
Jag kände saker genom hennes mage i söndags morse som jag aldrig känt förut. Luftballongsstora förväntningar steg upp i taket där i det lilla föredetta hönshuset. Det känns mer verkligt om man kan ta på det – och det var ju precis det jag gjorde igår morse. Ja jäklar!

...sen är det ju det här med motion
Den 18 september skall jag ju stå där och vara sådär supersnajdig som bara jag kan. Men det vill till att drillas lite, om jag skall komma i konfirmationskostymen. Men det skall jag ju i och för sig inte. (Dessutom hade jag beiga chinos och någon slags vit och blå cardigan när jag konfirmerade mig 1990. Om jag nu inte minns fel. Men skjut mig då.) Vad det är jag skall knöla ner min – då förhoppningsvis något smidigare – lekamen i är jag inte helt säker på än. Det är möjligt att det blir en bonjour. Men det lutar kanske mest åt en frock coat – eller långkavaj som det tydligen heter på svenska. Fast man skall aldrig säga aldrig: det kanske slutar med att jag står där med frack ändå, som vilket pingvin som helst. Det återstår att se.
Hursomhaver borde jag verkligen hänge mig åt mindre dekadenta och mer hälsosamma aktiviteter härledes. Men jag vet inte om jag varit så dekadent på den senaste tiden egentligen. Om jag nu tänker efter så har jag inte alls varit i närheten av speciellt dekadent livshållning i vår. Men det är lika bra. Min kropp lever med efterdyningarna av gamla synder och det är bara att konstatera att konstant motion de kommande månaderna är snarare ett måste än ett onödigt ont. Skall man bli fin får man lida pin har jag hört, men jag har som vanligt mer än lovligt svårt att förmå mig själv att tro på något sådant. Som vilken struts som helst stoppar jag glad i hågen huvudet i sanden och hoppas att det regnar...problemet är väl att det är precis det som det gör.

Jag kan iallafall spionera och inspirera mig i ringutbytningens ädla konst till helgen. För då skall en god vän till att bli inringad.
Fast så säger man väl inte?

Det här blev kanske inte så kort som rubriken utlovade. Nåja.