...och så kom de där funderingarna igen

Vet inte vad som slår mest: att det kommer bli hårt på toppen eller det faktum att det alltid verkar kosta så mycket att befinna sig där

I höst händer alla fantastiska saker slag i slag. Det är fantastiskt men också direkt frustrerande att de inte kan få göra det relativt smärtfritt – en enda gång. Det ekonomiska är självfallet rena bagateller i sammanhanget. Givetvis. Men det finns ändå där och jag måste medge att det bryr mig mer än jag kanske hade kunnat ana. För det är ju min uppgift att ro skeppet i hamn. Hon sätter seglen, kirrar biffen, gör slitjobbet och hela högen av grovjobbreleterade klyschor man kan komma på. Jag skall bara hjälpa till med pengar och badda hennes panna med kalla linnedukar.
Men det är fan knappt att jag klarar det lilla som krävs av mig. Jag står som en ensam fågelskrämma kvar på ekonomins kala åkrar när bonden skördat för flera månader sedan. Jag vet inte om den tid jag lägger ner på att göra det jag tror jag är bra på räcker till något mer än att betala hyran och det är väl det. Visst har jag inte direkt lagt manken till den här våren. Visst skulle jag kunna ha sparat en och annan krona till. Visst skulle jag kunna ha arbetat fram en mer stabil grund för oss att stå på i vinter när alla förberedelser är klara och vi så att säga skall börja leva i vår nya verklighet.

Hon säger att jag inte skall oroa mig. Visst det stämmer säkert. Vi kommer inte att svälta ihjäl. Vi kommer med all sannolikhet kunna bo kvar i våran lägenhet. Men min förkalkade i-landshjärna är inte nöjd. Jag önskar inga miljoner, bara att kunna vara relativt skuldfri, förutom de 800.000 vi redan har på lägenheten. Att jag skall kunna ha ett jobb som är lite säkrare än Tjernobyl. Att det i sin tur skall generera de pengar jag faktiskt är värd för det jag gör.

Men det ordnar sig säkert. Jag är säker som ett kärnkraftverk, som Thåström sjöng.