mars 31, 2004

En modig mans blues

Vårsoloen drar mig med nu. Sitter inte längre still i mina tankar och maler. Sitter inte längre och hoppas på något svar. Men det är ändå saker som snurrar. Malandet är över men hjärnan pinnar på ändå.

Kan du dra mig med dit bort. Ta mig med till lugnet. Jag vet att vi planterar, men min jord är allt som oftast jävligt orolig och vet du allt som man måste veta om det här.
Jag vet ingenting, säger du och jag får fler klumpar i magen. Men det ordnar sig, säger jag i den vuxnaste ton jag kan. Samtidigt tänker jag att det här är något helt annat. Det handlar inte om att kunna eller att veta. Det handlar om att göra som man gör. Men också lite om att ställa skåpet där det skall stå - utan att egentligen veta var.

Jag är inte helt jävla feg ändå.

mars 30, 2004

Femton år på några timmar

Jag blev äldre. Väldigt mycket äldre. Jag blev stor. Väldigt mycket större. Jag tar elefantkliv mest hela dagarna och jag vet inte alls hur det hela kommer sluta nu. Sluta inte nu. Sluta nu, inte.

Konstigare dagar har jag nog inte varit med om. Vi bygger om, bygger nytt, kastar bort. Kasta inte bort dig själv nu älskling. Kasta inte bort dig själv nu. Nu du. Det är dagarna som kommer, som kommer. Och det är inte vilka dagar som helst inte.
Det här är helt obegripligt - jag lämnar detta nu. Släpper det.
Det är omöjligt.
Kanske.

Vanliga världen rullar orört vidare ändå. För märkligt nog är det precis lika mycket disk som vanligt som skall diskas och hej vad vi slängde hela köket igår. Äntligen. Varför genomsyrar detta inte allt? Min mjölk i kylen blir lika dålig lika snabbt som vanligt. Varken mer eller mindre solsken ute. Mikrofonen funkar jättebra.
Ändå rullar vi mot det stora blå som om vi aldrig hade gjort något annat.

Jag tänker inte alls på det hela tiden.
Jag tänker på det hela tiden.

mars 29, 2004

Jag kan inte riktigt förstå vad som händer

Jag förstår helt enkelt inte. Kan inte begripa. Rent intellektuellt förstår jag ju. Det handlar bara om streck ändå. Det är begripbart. Men innebörden är ofantlig. Vansinnig. Underbar.
Men jag vet inte så jag kan egentligen inte säga något för jag begriper inte vad jag säger. Kan inte ta in det. Jag säger ingenting för jag kan ändå inte förstå vad det är jag säger. Finns ingen känsla att klistra på det påståendet. Tomt. Märkligt tomt. Underbart tomt.
Svinläskigt.

mars 26, 2004

En svag doft av parfym - och svartmålade ögonfransar

Ibland kan jag verkligen känna att jag lever fel liv. Jag sitter framför datorn mest hela dagen. Som någon ursäkt för att rättfärdiga mitt sätt att finansiera mitt liv, jobbar jag med reklam. Skapandet av reklam är kreativt och inverkar positivt på min småartistiska ambition - och dito självbild. Iallafall intalar jag mig det. Men det kommer dagar av tvivel. Vem blir gladare för den reklam jag åstadkommer. Vem kommer mina kreationer till godo? Jag kan lägga ner timmar på en annons, som faktiskt blir ganska fin. Men gör jag det för att jag vill det - eller gör jag det för att jag inte kan eller vågar göra något som inte står i direkt relation till pengar. Om jag vann en stor peng på något lotteri, ja, då skulle jag säga upp mig på en gång. Gå och aldrig komma tillbaka.
Bryderier blir ofrånkomliga efter ett sådant konstaterande: varför säger jag inte upp mig då? Varför vara kvar i reklamvärlden när jag bevisligen egentligen skulle vilja göra något annat.

Visst är det lätt att erkänna att jag är slav under penningen. Det är det många som är. Men det stora svarta i det här är att alla mina drömmar går åt ett annat håll. Jag drömmer inte om pengar. Aldrig. Jag drömmer om en värld utan pengar. Det är i och för sig självklart endast när man är snorrik som man kan strunta helt i pengar. Men det är faktiskt inte snorrikhet det handlar om. Jag vill kunna handla vad jag behöver - kläder, konstnärsmateriel, mat och vin. Betala utan att behöva oroa mig för att det inte skall finnas pengar så det räcker. That's it.
Jag har aldrig haft några Ferrari-drömmar. Jag drömmer om konstnärskollektiv. Jag drömmer om att skriva en bok, på skrivmaskin. Jag drömmer om sällskap som är intelligent. Samtal om nätterna. Att sitta i en hammock och föra intressanta diskussioner över ett glas portvin. I en vit linnekostym och en halmhatt. Romantiseringar, ja visst. Men det är väl ändå det allt handlar om. Att promnera genom ett ganska folktomt Paris, hållandes en dam under ena armen - och en baugette under den andra. En svag doft av parfym - och svartmålade ögonfransar.
Blir det bättre än så, egentligen.


Så säg mig: vad gör jag på en reklambyrå?

mars 24, 2004

Tänk er gran barrar inte alls

Var iväg och lirade lite igår. Det var väldigt trevligt. Har fått lite mer kontinuitet i mitt lirande igen. Det känns mycket skönt. Jag har haft flera år av mer eller mindre stiltje på spelerifronten. I band alltså - klinkandet hemma går inte riktigt att komma ifrån. Men jag har inte lirat såhär mycket och såhär frekvent sedan 2001 kanske. Och det är ju trevligt.
Köpte mig en ny mikrofon igår också. Det var ju också bra.

Skall åka till skroten och slänga vad som är kvar av vårat gamla kök imorgon. Det har stått på balkongen nu i över en månad och av de förut helt okej, men ack så tråkiga vita köksskåpen, återstår nu mest ett par blekgråa, uppsvällda och genomfuktiga rangliga missfoster till köksskåp. Men de kan ju inte stå på balkongen och ta plats i all evighet - även om jag gärna hade försökt ignorera dem ett tag till. Men våren är ju på väg och balkongen kan inte vara barrikaderad när vi skall intaga den traditionsenligt svinkalla första balkongfrukosten här, anytime soon.

Varför är det så att man allt som oftast tar alla möjliga tillfällen att slippa undan saker som denna? Att bygga om köket det är ju bara roligt - men att plocka bort det gamla köket och köra det till sopen, det är en pina som man försöker ignorera så länge det går. Iallafall jag fungerar så. Men nu skall alltså skiten bort imorgon.
Döm av min förvåning när jag igår tittade ut på balkongen för att uppskatta omfattningen av det hela. Vad var det som stod där - längst bak, inklämd mellan all gammal utriven köksinredning? Jo, julgranen såklart. I prima skick, som du förstår, såhär en bra bit in i mars.

mars 23, 2004

Egentligen borde jag jobba

Har inte alls rätt tempo nu. Kan sitta och stirra in skärmen hur länge som helst, utan att egentligen få något vettigt gjort. Hjärnan går på högvarv. Alltid högvarv. Men det hjälper mig inte speciellt. Har så mycket annat på gång, som jag borde. Som jag måste. Som jag inte gjorde. Allting på en gång - det är ändå så det nästan alltid blir. Andningspaus, ja visst - men vad jag behöver är en syrgasmask. Jag har lagt otroliga saker på hög nu. Travar kaknästornshöga förväntningspyramider mest hela dagarna. Vill ju att allt skall bli bra, men kan man verkligen tala om vatten över huvudet när man lever hela sitt liv på havsbotten?

Jag är extremt dålig på att planera min vardag. Jag gör allt på en gång. Visst är det bra - I get the work done - om man nu skall prata transatlantiska. Men jag undrar ibland om jag någonsin kommer hinna njuta av allt jag gjort. För när det äntligen är dags för att sitta ner och småle åt allt det fina jag kreerat. Kontemplera och interpunktera. Då har jag redan huvudet fullt av nästa projekt. Inser att det finns risk att jag låter helt bror-duktig, men så är absolut inte fallet. Problemet är att jag ofta nyttjar känslostölder. Jag suger ut känslan av att vara klar med projekt redan innan jag gjort dem. Jag har imaginära släppfester för min nya bok, innan jag ens har satt mig ner och skrivit "Det var en gång..." Likt en euroforiberoende vampyr suger jag ohjälpligt projekten rena från känslor - innan jag börjar. Sen står jag där med ett jobb som skall göras som redan är renslickat på allt positivt.
För det är kontentan. Det blir ingen fantastisk upplevelse att skriva den där boken eller måla den där tavlan. När min jättehjärna är klar med den har jag sugit ut allt sovel. Då återstår bara ett par tusen tangenttryckningar - eller vad det nu kan vara.
Lika upphetsande som att gräva ett dike.

mars 22, 2004

Andningshål och konstpaus

Kanske att vi fick ett efterlängtat andningshål ändå. Tiden stannade upp och vi hade tid att titta ut och inse att det faktiskt är vår på gång där ute. Men å andra sidan var det precis det som gick i stöpet en smula. Våren alltså. Det är kanske inte den korrekt meteoroligiska definitionen jag åsyftar nu. Snarare den spirituellt virila våren. Uppstartandet.
Men det går väl fler tåg.

Köksombyggnaden tuffar på. Det är bara golvet kvar nu. Samt målning av de väggar som inte skall kaklas. Jag leker hantverkare och det glädjer mig. Jag är grym på att låtsas.

mars 19, 2004

Vad är det jag håller på med egentligen?

Ja. Vad är det jag håller på med egentligen ­ det kan man faktiskt fråga sig. Detta kan bli större än allt annat. Det kan bli helt sjukt stort. Eller så blir det inte alls. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta nu ­ men oj vad jag väntar!
Annars är det väl som det brukar numera. Full fart på livet ­ men på andra områden än tidigare. Vad som förr var sus och dus är mer hemtrevlighet nu. Vad som förr var stora skälvan, är nu diskbänksrealism. Mer jordnära än någonsin. Det känns fantastikst skönt.