Vårsoloen drar mig med nu. Sitter inte längre still i mina tankar och maler. Sitter inte längre och hoppas på något svar. Men det är ändå saker som snurrar. Malandet är över men hjärnan pinnar på ändå.
Kan du dra mig med dit bort. Ta mig med till lugnet. Jag vet att vi planterar, men min jord är allt som oftast jävligt orolig och vet du allt som man måste veta om det här.
Jag vet ingenting, säger du och jag får fler klumpar i magen. Men det ordnar sig, säger jag i den vuxnaste ton jag kan. Samtidigt tänker jag att det här är något helt annat. Det handlar inte om att kunna eller att veta. Det handlar om att göra som man gör. Men också lite om att ställa skåpet där det skall stå - utan att egentligen veta var.
Jag är inte helt jävla feg ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar