Jag blev äldre. Väldigt mycket äldre. Jag blev stor. Väldigt mycket större. Jag tar elefantkliv mest hela dagarna och jag vet inte alls hur det hela kommer sluta nu. Sluta inte nu. Sluta nu, inte.
Konstigare dagar har jag nog inte varit med om. Vi bygger om, bygger nytt, kastar bort. Kasta inte bort dig själv nu älskling. Kasta inte bort dig själv nu. Nu du. Det är dagarna som kommer, som kommer. Och det är inte vilka dagar som helst inte.
Det här är helt obegripligt - jag lämnar detta nu. Släpper det.
Det är omöjligt.
Kanske.
Vanliga världen rullar orört vidare ändå. För märkligt nog är det precis lika mycket disk som vanligt som skall diskas och hej vad vi slängde hela köket igår. Äntligen. Varför genomsyrar detta inte allt? Min mjölk i kylen blir lika dålig lika snabbt som vanligt. Varken mer eller mindre solsken ute. Mikrofonen funkar jättebra.
Ändå rullar vi mot det stora blå som om vi aldrig hade gjort något annat.
Jag tänker inte alls på det hela tiden.
Jag tänker på det hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar