september 30, 2005

Flaggor och trumpeter!

Idag fyller jag 30 år. Det är obegripligt så gammal man har blivit bara över natten. Igår var jag 20-någonting, nu, en sömn senare, är jag på väg mot 40-strecket med stormsteg.
Nåja, det är väl ett par år kvar dit i och för sig.

Ikväll åker vi till Gotland. Åter på söndag kväll.

/Herr R

september 29, 2005

Möte med pappagruppen

Igår var den där dagen som jag funderat på ett tag hur den skulle komma att bli. Det var dags att träffas på BVC med pappagruppen. Pappagruppen bestod av ett gäng, sju när jag tänker efter, mer eller mindre nyblivna pappor samt en handledande überpappa; en fyrabarnsfar som hade koll på det mesta.

Om man gör en snabb jämförelse med mammagruppen som samma BVC-avdelning har haft under våren, var det ganska direkta skillnader. Mammagruppen träffades på vardagar, runt lunch, med knoddarna. För att prata igenom hur de första stapplande dagarna i mammalivet ter sig. Men också för att dricka kaffe, umgås och att låta ungarna leka med varandra.
Pappagruppen träffas först nu (spannet var 6–10 månaders ålder på barnen). Vi träffades också en vardag – men klockan 19.00, efter jobbet. Utan knoddar. Och utan fika, vi fick i stället mackor och öl. (Jo, det är sant!)
Det ställer det hela lite på sniskan direkt: Hej könsroller!

Inte för att jag har någonting emot öl, inte alls. Men det kändes som att just igår kväll var kanske inte den bästa dagen att bli serverad bira. Nåväl, mammagruppen hade kanske också druckit öl om det inte var så att de ammade allihop. Men jag tvivlar på det. (Hej könsroller igen!)

Hursomhaver, om man bortser från den tämligen grabbiga inramningen med pilsner och mackor så var det faktiskt en väldigt trevlig upplevelse. Det är nyttigt att höra hur andra har det. Vissa hade det bättre och vissa betydligt sämre och det känns skönt att kunna få lite tips, men också att kunna dela med sig av sina egna erfarenheter. Många hade problem med att få barnen att somna på kvällarna, men det där flyter på väldigt bra för oss. Jag kunde ge lite tips och råd och jag kände mig genast lite rakare i ryggen. Skönt att jag har lärt mig något om det här, som någon annan verkligen tar till sig och blir glad av att få höra. Och vice versa.

Jag satt hemma timmarna innan pappagruppen skulle börja och skrämde upp mig rejält. Vad skulle detta vara för något egentligen? Jag kände det som att jag skulle bli granskad och liksom godkänd som pappa. Något som jag givetvis blev skitnervös för. Men det var helt onödigt. Jag kände mig som en bättre pappa efter de där timmarna på BVC...och alla i gruppen verkade tycka samma sak.

Mammagruppen har träffats flera, flera gånger under våren och sommaren. Pappagruppen är ett engångstillfälle. Det är lite märkligt, varför är det inte fler gånger egentligen?

Som en konklusion kan jag undra lite hur det kommer sig att de tror sig behöva ta i oss pappor med silkesvantar. Som om vi inte skulle komma om det inte vankades pilsner och mackor. Som om vi inte skulle klara av att träffas fler än en gång.
Som om vi skulle vara de som har haft det jobbigast med graviditeten, förlossningen och de första tio månaderna.
Om det är några som verkligen förtjänar silkesvantar och pilsner är det väl mammorna?

september 28, 2005

Ingen barre för oss

Vi var och tittade på en kåk igår kväll. Den var så fantastiskt perfekt för oss. Sliten, onekligen. "Visst renoveringsbehov" var ett grov underdrift. Men det spelade liksom ingen roll. Skall man bo i en kåk i kanske 25 år behöver ju inte allting vara perfekt när man köper den. Vi skulle med glädje renovera lite pö om pö.
Men det var ganska mycket som var akut. Båda muggarna måste renoveras. Och badrummet. Och tvättstugan. Och hela kåken borde tilläggsisoleras. Och det var microorganismer på vinden. Och man skulle behöva åtgärda pannan lite.
Men annars var den en drömkåk. Hade man någon halvmiljon över för att renovera, så skulle vi bo så fint att det inte var klokt.
Men nu blir det inget. Det hade vi väl inte räknat med heller. Men det går så lätt att mentalt flytta in i en kåk sådär.
Jag har redan sett mig själv sittandes i bersån läsandes DN tillsammans med ett glas portvin...med lite skvalande jazz som sipprar ut från vardagsrummet via de öppna altandörrarna.
Ja, ni hör ju.

september 27, 2005

Morgonljuset

Morgonljuset strilar in genom de där små öppningarna i persiennerna som är gjorda för att trådarna skall kunna löpa fritt.
Utanför gryr morgonen och hela utsikten är täckt av höstkallt morgondis.
I den stora sängen ligger vi tre under det stora täcket och sover.
Mamma och pappa, lika nakna som den dag vi föddes.
Vackra, så otroligt vackra.
Mitt emellan oss ligger sonen. Den fantastiska sonen. I blått polarn o pyret-nattlinne.
Vacker, så otroligt vacker.

Allt medan ljuset intensifieras och vi vaknar en i taget slår det mig att det är vi tre som är nummer ett nu.
Vi tre skall bygga på den framtid som kommer.
Jag älskar er så mycket!

september 26, 2005

3 saker från då

FÖR 10 ÅR SEN:
1. Hade jag precis muckat från Lumpen, 9 månader som kock i Boden.
2. Började jag på mitt första jobb, som repronisse på ett tryckeri.
3. Kände jag mig ganska vilsen.

FÖR 5 ÅR SEN:
1. Jobbade jag på en snajdig reklambyrå på Söder.
2. Hade jag ett kraschat samboförhållande bakom mig.
3. Bestod mitt liv av mitt jobb...och krogen.

FÖR 3 ÅR SEN:
1. Hade jag träffat mitt livs kärlek.
2. Hade vi köpt en lägenhet och flyttat ihop.
3. Frilansade jag ett tag, innan jag fastnade på samma företag som jag fortfarande jobbar på.

FÖR 1 ÅR SEN:
1. Blev vi gravida och fick en son.
2. Gifte vi oss.
3. Totalrenoverade vi köket.

FÖR 1 MÅNAD SEN:
1. Började jag min pappaledighet.
2. Hade jag svårt att varva ner, jag var så van vid all jobbstress.
3. Bokade vi biljetter till en helg på Gotland. Vi åker nu till helgen.

IGÅR:
1. Hade jag, frun och knodden pruttljudstävling i sängen på morgen. (Pruttljud med munnen, alltså.)
2. Spenderade vi dagen på IKEA.
3. Käkade vi falukorv och makaroner till middag.

IDAG:
1. Vaknade min son lite för tidigt, 6:12.
2. Blir det omelett till lunch.
3. Borde jag dra mig in till stan för att köpa ett regnskydd och en dörrmatta.

IMORGON:
1. Hoppas jag att jag får sova liiite längre. 6:50?
2. Skall vi kolla på en villa på kvällen. (Mest för att titta, dock.)
3. Borde jag dra mig in till stan för att köpa ett regnskydd och en dörrmatta. Om jag inte gör det idag, alltså.

september 24, 2005

Den 24 november 2004

Jag insåg att det kanske var dags att skriva ner hur det var den där dagen för exakt tio månader sedan. Så här är hela redogörelsen.

Prolog
En vecka innan vår son föddes var vi på besök hos min frus släkt i Västerås. Där träffade vi hennes kusinbarn. En fin liten grabb på tio månader. Vi var så fascinerade av honom. Han satt på hörnet av långbordet där vi alla satt och åt. Hon satt bredvid honom. Vi tänkte båda två att sådär liten och fin kommer vårat barn att vara. Så litet och skört, men ändå så glatt och spralligt.


Vi hade som sagt varit på släktkalas i ett par dagar. På vägen hem började hon känna sig lite dålig. Febrig satt hon där på tåget och huttrade så att jättemagen skumpade underhållande.
Nästa morgon vaknade hon av att allt var fel. Ont i ögonen, som rann. Ont i kroppen som var febrig. Ont i halsen som var sårig och framför allt bevärad av blåsbälgshostan som kommit som ett brev på posten.
Jag var tvungen att gå till jobbet, men hade verkligen lust att ringa min chef och i stället för VAB föreslå VAJGJSF, Vård av jättegravid och jättesjuk fru. Men det gick ju inte.
Någon dag senare härjade en elakartad bakterie i DN-skrapan där jag jobbar. Över 150 personer gick hem samma dag med vinterkräksjukan. Så och jag.
(Smittskyddsinstitutet spårade sedan bakterierna till restaurangen som ligger i gatuplan. Trevligt.)
Hur som haver, jag var alltså hemma en dag den veckan med min sjuka fru. Medan hon hostade och hade var som såg ut som smält smör som rann ur ögonen spenderade jag dagen sprutspyendes på toaletten. I det ögonblicket kände vi oss verkligen som en mysig familj för det lilla barnet att födas hos!

Givetvis hade mitt immunförsvar gått ner av vinterkräkeriet så pang-bom hade även jag blåsbälgshosta och såriga blåsor i hela halsen. Så där satt vi båda två. I en vecka. Fullproppade med penicillin och med en streptokockinfektion som inte ville ge sig.

Dagarna gick och tids nog började hon äntligen känna sig lite bättre. Hon såg friskare ut och var trots ett sönderhostat revben och jättemage, uppe på benen för första gången på över en vecka. Hon verkade väldigt uppåt och började röja lite i våran lägenhet som var tämligen härjad efter att ha agerat sjukstuga så länge.
Hennes uppröjande blev snabbt ganska maniskt och rätt vad det var exploderade hon i en kaskad av ord om hur dåligt förberedda vi var. Hur dåliga föräldrar vi var som inte ens hade fixat vaggan som barnet skall sova i. (Vaggan stod fortfarande i hennes farmors källare.) Det var mer än så: hon skulle hinna sy något lakan och det var inköp som måste göras och allt blev panik på fem minuter. Jag var fortfarande rejält tagen av sjukdomen och satt mest i soffan och konstaterade att Hej vad är det som händer? Jag kände verkligen inte igen min fru. Någonstans lågt bak tänkte jag ändå tanken att hon, lite som en katt som skall till att föda, plötsligt blev tvungen att boa in sig. Göra en hörna där barnet kan födas. På något sätt.
Men det kan vara en efterhandskonstruktion från min sida. Jag vet inte riktigt.

Klockan två den natten blev jag väckt av min fru. Vad fan är det, eller något annat intelligent, sa jag – jag ville ju sova. Men hon svarade med klarvakna ögon: vattnet har gått! Jag blev lite tyst först, men började ganska snart att skratta. Glad men skärrad. Är det verkligen dags nu?! Vad skall vi göra? Ringa till BB sa hon samlat och plockade upp telefonen.
Efter ett ganska kort samtal med Södersjukhuset fick vi veta att eftersom hon inte hade några värkar än, kunde vi gott vänta till morgonen.
Hur skall vi kunna somna nu, sa vi till varandra. Sedan somnade båda innan huvudet hade nått kudden. Vi bytte inte ens lakan.
Morgonen blev högtidlig. Vi åt en stadig frukost och pratade inte så mycket med varnandra. Vi blev liksom tysta av allvaret.

Klockan tio hade vi besökstid på SöS. Väl inne på BB gjorde de ett par undersökningar av henne. De berättade att vi skulle få åka hem igen, till värkarna satt igång. De skulle bara kolla så att barnets huvud var fixerat.
Men det var det inte. Det satt tämligen jättelöst. Ja, då är det en annan femma, sa barnmorskan. Då är det en förhöjd infektionsrisk, mycket liten visserligen, men ändå. Så det blir till att stanna. Oj då sa vi. Hon hade ju inte ens värkar än.
Vi blev visade till ett rum vi kunde husera i. Det var inte inne i själva förlossningsavdelningen, utan en avdelning utanför där det låg flera blivande mammor som min fru, och liksom mognade den sista biten. Vi insåg ganska snabbt att det kunde bli en lång dag och natt. Så vi bestämde att jag skulle lämna henne där ett par timmar för att åka och köpa portabla högtalare till vår bärbara CD-spelare. Sedan svänga förbi lägenheten och hämta CD-spelaren, CD-skivor och ett backgammon-spel. Så vi hade lite tidsfördriv. Det var en konstig känsla i våran lägenhet den gången. Jag åt lite lunch hemma, men jag var verkligen inte hungrig. Allt kändes så märkligt.
När jag kom tillbaka hade egentligen ingenting hänt. Hon låg där på sängen i rummet och läste. Vi satte genast på en skiva, Norah Jones. Det var mycket uppskattat av mig, henne och personalen som då och då tittade till henne.

Jag funderade på hur jag skulle göra med jobbet. Detta var min sista sjukdag, jag hade ringt dagen innan och sagt att jag kommer den 24:e, helt säkert. Men här satt vi på BB kvällen den 23:e och det fanns liksom inte på världskartan att jag skulle kunna lämna min fru nu. Även om barnet inte var riktigt på gång än, och barnmorskan sa att det kan ta tid. Om det skulle hinna bli morgon. Skulle jag vara tvungen att gå till jobbet då? Jag var förvirrad.
Någonstans hann jag också oroa mig för att jag skulle smitta barnet. Jag var visserligen symptomfri förutom en segdragen rethosta, men vi hade varit så sjuka, så pass nyss, att jag inte riktigt kände mig säker.
Lagom till kvällsmackan som vi avnjöt i uppehållsrummet tillsammans med Martin Timell och Äntligen hemma kom så de första riktiga värkarna. Äntligen var det på gång!

Jag masserade henne över ryggslutet under värkarna och hon sa att det hjälpte. Värkarna blev ganska snabbt värre och kom allt oftare. Vi kallade på barnmorskan som genast kopplade på CTG-maskinen. Efter lite undersökning och tittande på apparaten konstaterade barnmorskan att det tyvärr rörde sig om pinvärkar. Alltså de hade samma styrka och samma smärta som vanliga värkar, men de gjorde absolut ingenting för att hjälpa barnet att komma ut. Kanon!
Barnmorskan föreslog en morfinspruta så att hon kunde sova, trots värkarna. Eftersom värkarna ändå inte gjorde någon nytta, var det dumt att trötta ut sig med dem. Vi var väl inte helt överlyckliga över att behöva ta morfin. Det kändes fel. Men efter stunds överläggning bestämde hon sig för att ta den iallafall. En spruta senare kunde hon somna en stund och samla sina krafter.
Fram mot klockan ett gick det dock inte att sova längre. Värkarna var nu så kraftiga att morfinet, som var på väg ur kroppen, inte hade en chans. Som tur var hade värkarna börjat göra lite nytta också. Det var dags för att bege sig till förlossningsrummet. Äntligen!

Barnmorskan ringde in till förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Det finns ingen plats nu, fick hon till svar. Hjälp! Tydligen var det så, att det var fullt i alla lokaler. Tack och lov att vi redan var inne, för de som kom till SöS då på kvällen blev ivägskickade till Huddinge eller Danderyd.
Minuterna gick och klockan tickade extremt sakta. Min fru var så slut att hon skakade i hela kroppen. Värkarna var väldigt starka och det fanns ingen lustgas att tillgå i det rummet vi var i. Jag försökte på alla sätt att göra det lättare för henne. Jag visste inte riktigt vad skulle göra utan improviserade. Mest behövde hon min hand att hålla i när värkarna var som värst. Jag hade märken efter hennes naglar på min hand i flera dagar.

Efter en timme var klockan runt två och vi fick äntligen bli inrullade på förlossningen. Strax efter att vi kommit in ordnade de med lustgas och hon begravde ansiktet i den där masken så hårt att hon fick röda ränder runt näsan som var kvar i flera timmar.
Men vi kom för sent. Lustgasen fungerar tydligen bäst om man har den under hela värkskeendet. Det hade gått för långt, värkarna var för starka och det enda gasen gjorde var att hon blev nästintill okontaktbar, eftersom hon desperat drog allt djupare andetag i den där masken.

Jag själv började bli orolig för henne. Hon är grymt stark och tål väldigt mycket, men den där gasen gjorde henne helt väck. Barnmorskan föreslog en epiduralbedövning. Min fru var väl inte jättesugen på det egentligen men insåg att det kanske ändå vore det bästa. Epidural fick det bli.
Men för att lägga en sådan behövs en narkosläkare och detta var den natten i november 2004 som det stora snökaoset var. Det hade fallit massor med snö och alla sjukhusets narkosläkare var upptagna med operationer av folk som krockat eller blivit påkörda av snösliriga bilar.
Vi fick snällt vänta även på det. Efter kanske 45 minuter kom han tillslut. Min fru var i det närmaste medvetslös av gasen, och jag tyckte att det var ganska otäckt. Barnmorskan sa åt mig att be henne ta bort gasmasken så fort värken var över, men hon var inte så lättövertalad, om jag säger så. När väl epiduralen var på plats somnade hon nästan direkt. Hon sov i kanske en timme och jag satt maniskt och stirrade på CTG-maskinen. Den gick upp lite ibland och ner lite ibland och jag vet inte vad jag tittade efter egentligen. Men jag kände mig lugn med den där böljande upp- och nergången. Jag kände mig tvungen att ha koll. Det kändes livsviktigt. Och jag visste inte ens vad de där siffrorna betydde.

Efter någon timmes sömn var hon mirakulöst nog ganska pigg. Hon gick upp en sväng och vi hasade fram och tillbaka i korridoren med en gåställning. Hon stannade till och med och skämtade med några sjuksköterskor om hur mycket hennes gåställning gnisslade. Jag var väldigt glad att hon verkade piggare och klarare i huvudet.

Timmarna rullade på och hon öppnade sig sakta, så sakta. Tyvärr tar epiduralen udden av värkarnas kraft och fram emot sex på morgonen fick hon värkstimulerande dropp, för att skynda på det hela. Vi lyssnade på Norah Jones och Joni Mitchell flera gånger om den natten. Och musiken bidrog till den magiska stämning som infann sig i det där rummet. Som ett varmt lugn med ett passande soundtrack.

Barnmorskorna bytte pass. Nattpersonalen gick hem och vi fick en ny uppsättning som skulle hjälpa oss. Klockan gick sin stilla gång och det kändes om det aldrig skulle bli dags. Men vi höll gott humör. Pratade och drack saft och jag masserade henne och vi lyssnade på musik. Värarna kom och gick, men plågade henne inte lika mycket nu.

Så plötsligt började det hända saker. Hon hade varit fullt öppen ett par timmar men barnet ville inte riktigt komma ner den sista biten. Men nu sa barnmorskan att det var dags! Hon provade olika förlossningsställningar för att hitta rätt. Det slutade med den klassiska på rygg med benen i vädret-ställningen. Hela tiden kom det in ny personal i vårat rum. Det vi två plus fem till i rummet. Alla höll på med någon egen liten manick av något slag och det var full aktivitet.
Vi hade äntligen nått den magiska stund när barnmorskan sa: Nu skall vi ha ut den där ungen, krysta på! Och min älskade fru tog i för kung och fosterland. Vi gjorde ganska snabbt en paus, för att sätta en sugklocka. Barnet hade väntat så länge, och när hon nu krystade visade det sig att den lille hade navelsträngen om halsen. Det var kanske inte helt nödvändigt med sugklockan, men de satt den för säkerhets skull. Ifall något skulle hända skulle de snabbt kunna dra ut barnet.
Resten gick som en dans. Det tog två jättekrystningar och sedan såg jag ett huvud mellan hennes ben. Det kändes som om tiden stod still. Huvudet var där säkert i bara ett par sekunder, men det kändes som en evighet. Hej älskade unge!
Sedan på den tredje krystningen kom hela barnet ut. Klockan 11.11 på förmiddagen. Exakt 25 timmar och 11 minuter sedan vi åkt in till SöS.
Barnmorskorna la honom direkt på hennes mage. Han var väldigt skrynklig, segt kladdig och ganska blå. Allt gick som i slow motion nu, med Joni Mitchell sakta akompanjerandes det hela i bakgrunden.
Jag hade förväntat mig att hans första skrik skulle vara först ett kraftigt andetag följt av ett starkt och högt skrik: uääähh! Men istället var det flera små, små rossliga andetag följda av ett med tiden växande och crescenderande Uaaaaaaaaahhhhhh! Underbart! Vi väntade flera minuter innan vi ens pratade med varandra. Vi bara tittade på denna lilla underbara skapelse, och tårarna föll ner för våra kinder. Vilket eforiskt lyckorus! Vilken känsla. Efter kanske fem minuter kom vi på att vi inte hade en aning vad det var för kön på barnet, så jag frågade. Du får väl titta efter, svarade barnmorskan skrattandes och det visade sig att vi hade fått en liten son. Vi tittade på honom, sedan tittade vi på varandra och sa hans namn samtidigt.

De påföljande dagarna levde vi som i en bubbla. Hon, han och jag. Det kom lite folk på besök, men mest bestod dagarna av att vara med honom, äta, duscha och läsa DN när han sov. Det var bara två dagar vi var där på BB, men det kändes som en vecka. Allt var mycket lugnt och mycket stilla och mycket vackert. Personalen var helt fantastisk, det kändes väldigt bra att ha dem precis runt hörnet om vi blev osäkra på någonting. Överallt var det nyfödda barn, med föräldrar med lika glansiga blickar som våra.
Även om vi bodde tätt inpå varandra och delade matrum, pratade vi inte med de andra paren speciellt mycket. Det behövdes inte. Allt var så lugnt och harmoniskt att det räckte med en blick över smörgåsbordet på kvällen. En blick som sa samma sak i allas ögon: detta är fantastiskt!

När vi sedan berättade om förlossningen för vänner och bekanta sade nästan alla samma sak: men gud så krångligt det blev, stackars er.
Vi förstod inte riktigt vad de menade. Vi hade den bästa förlossningen man kunde ha. Visserligen var det en del strul på vägen, men det var inget vi fokuserade på då - vi skulle ju få se vårat barn!
Nu i efterhand när jag skriver ner det här, känns det som att det kanske var en hel del som strulade, eller det ser jag ju att det var, när jag nu skriver det här. Men det är inte det esensiella. Känslan av förlossningen är inte alls så. Känslan är lugn och harmoniskt underbar.


Epilog
När vi två veckor senare träffade hennes kusins lilla barn igen, var det en ögonöppnande upplevelse. Den där lilla krabaten som mindre än en månad tidigare hade suttit och varit så uppenbart liten där vid släktmiddagen var nu en jätte. Vi var ju vana vid en nyfödd liten räka, och kusinbaret kändes plötsligt som en gigantisk jättebebis. Han skulle lätt kunna äta upp våran lille son, om han ville.
Han var tio månader då, så gammal blir mitt barn idag.

Nu kör vi...

Det här skall bli den bästa hösten på mycket, mycket länge.
Det bara är så!

september 23, 2005

Tillbaka utan granbarr

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen efter ett par dagar som var tänkta att präglas av Värmlands mörka skogar och kanske en och annan varg. Men som kom att präglas av Västerås, barnvagnsköp, extremt mycket och god mat…och så en smak av Värmland trots allt.

Anledningen till att vi inte kom i väg har med elnätet att göra. Hennes familjs stuga ligger sådär rysligt långt in i storskogen att elbolagen verkligen inte prioriterar deras domäner när strömmen går. Strömmen gick för över en vecka sedan, men det är inte ordnat ännu. Och det lär nog dröja än ett par dagar, enligt de på elbolaget.
Med tanke på att det är kusligt ödsligt som det är där ute, kan man bara fantisera om hur öde det är nu – helt utan ström. Strömmen är dessutom den enda värmekälla de har, så det är inte bara öde utan lite lagom ruggigt sådär också.
Så vi ställde in i sista sekunden.

Men vi var ändå så pass inställda på att åka någonstans, att vi genast arrangerade något annat istället. Vi åkte och våldgästade hennes mor plus man samt hemmaboende vuxen lillebror i Västerås istället. Det bjöds på mycket god mat och vi gjorde inte sådär förfärligt mycket egentligen. Vi tog det mest lugnt. I torsdags åkte vi hem till Hennes farmor och hälsade på. Farmordern, som är den som ursprungligen är från Värmland, hade inte bara oss utan en gammal barndomskamrat just från Värmland på lunch. De hade bestämt att vara nostalgiska och äta klassisk Värmländsk mat. Så passande! Det bjöds på stekt fläsk, mutti (eller nävgröt som det också heter), bruna bönor, tjock vit sås och lingonsylt.
Det mest exotiskt Värmländska inslaget var ju mutti. Det var som någonslags extremt torr gröt. Torr men klibbig. Det smakade havre och smör, och var i konsistensen som tja…torr keso? Den var liksom klibbig men ändå så pass torr att man kunde ta i den utan att få klägg på händerna. Enligt värmlänningarna hade ofta skogshuggare med sig lite mutti i fickan när de var ute på jobb. Och tack vare den märkliga konsistensen kunde de bara sticka ner handen i fickan och grabba åt sig en näve utan vidare kladd. Därav nävgröt.
Hursomhaver, det var gott. Det var jättegott. (Jag backade två gånger.) Men jag gillar ju också i stort sett all mat. Eller egentligen: jag gillar all mat. Det bara är så, jag gillar allt.
Man kan ju kanske kosta på sig att konstatera att den där typen av kost passar bäst till skogshuggare. Inget att rekommendera till en stillasittande grafiker som mig alltså. Men någon gång ibland måste man ju kosta på sig lite fett och kolhydrater.
Till dessert fick vi två olika sorters äppelkakor och mandelflarn till kaffet.
Vi rullade där ifrån.

Vi gjorde ett klipp också. En ny och mindre barnvagn har varit på tapeten här ett tag. Och det slog oss att iallafall kolla om det möjligen var billigare att köpa en barnvagn någon annan stans än i Stockholm. Det brukar ju var så.
Mycket riktigt hittade vi vad vi sökte efter för 1.395:- i stället för 1.695:- som den kostar här. Så vi slog till. Nu har vi en barnvagn som går in i hissen! Förstå glädjen i den här familjen nu.

På tisdag skall vi kolla på ett hus. Det du!

Hur tänkte de egentligen? Del 2.

Jag fick ett underbart pizzareklamblad i brevlådan nyss. Är den inte fantastisk?

Innerligt saknad?

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen. Jag skriver en längre blogg om Värmlandsäventyret (som aldrig riktigt blev något Värmlandsäventyr) senare ikväll när grabbhalvan har somnat.

Jag var ute och handlade lite mat samt kollade på en ny replokal (som tyvärr var för risig). När jag kom hem hade jag en lönespec från jobbet på golvet innanför lägenhetsdörren. Döm av min förvåning när det visar sig att jag får full lön för september – som jag ju har spenderat hemma med grabben!
Det låter som ett genomtrevligt initiativ – men givetvis är det något som har blivit fel. Om nu inte min chef saknar mig så innerligt att hon verkligen vill markera att jag är värd min lön även när jag inte är där, för att jag sköter mig så bra när jag är där.
Vi får hoppas på det. Skall ringa henne nu.

september 19, 2005

Vi drar till skogs

Imorgon drar vi man ur huset för att fara till ack Värmeland du sköna. Planen var att åka dit redan förra veckan. Men den planen sprack av lite olika anledningar. Nu gör vi alltså ett nytt försök.
Jag tänker inte ens skriva om att jag är lite nervös för de stora skogarnas mörkgröna lugn. Att det liksom river lite i mig när jag tänker på det, tänker jag inte ens registrera. För jag skall åka till skogen och ha trevligt. Jag skall strunta i eventuella måste-in-till-en-stad-och-trampa-trottoar-infall. Hej skogen här kommer vi!

Det kanske blir ett husköp nästa år ändå. Vi har räknat och funderat och pratat och tänkt ganska länge nu. Och hur vi än resonerar så kommer vi fram till att en kåk är det enda realistiska alternativet för våran familj. Nu återstår bara att se hur långt söder ut vi måste masa oss för att få en jämn balans i stockholmsgungbrädan ju längre bort desto billigare.

Satt och gick igenom lite gamla texter och hittade denna. Jag kan inte annat än att hålla med.

Skriver jag inte på ett par dagar så beror det på att vi lyckades med samordningen och befinner oss någonstans i de där stora mörka uppe i Värmland.

Tipsa mig gärna om en bra bilskola – för det är dags att sätta fart med det där körkortstagandet nu. Jag fyller ju 30 om en vecka.

september 18, 2005

Halsbrytande avstavning

Egentligen skulle jag ju koppla av jobbögonen och jobbhjärnan nu när jag är pappaledig. Men en sådan här märklighet kunde inte gå obemärkt förbi.
Man blir förundrad. Hur tänkte de egentligen?

Huslig söndag

Jag bakar scones till frukost. Hon öppnar en burk kastanjemarmelad. Jag drar om el-sladdar i fiffiga skenor. Hon röjer av i köket. Jag plockar in tvätten från balkongen och viker ner i respektive lådor. Hon lagar makaronilåda till lunch.
Allt medan grabbhalvan kryper runt på golvet och håller ställningarna.
Vad husliga vi är i vår lilla lägenhet.

Ikväll blir det restaurangbesök – vi firar vår bröllopsdag idag.
Det är ett år sedan. Oj vad tiden går fort.

september 16, 2005

Grinig natt och snorig dag

Grabben är småsjuk, förkyld och snorig. Och som alltid när han är snorig, sover han inte speciellt bra. Han hade jättesvårt att somna igår. Eller han somnade klockan åtta som vanligt, men vaknade igen redan klockan halv tio och var jätteledsen. Varken Hon eller jag ville gå och lägga oss så tidigt – men vad gör man? Så vi kröp ner i sängen och la honom mellan oss. Han lugnade ner sig direkt, men det tog ändå säkert en timme till innan han verkligen somnade. Sedan låg han hela natten som ett frimärke på Henne, och vägrade flytta sig en millimeter…så nu är hon också sjuk.
Hur som haver, de är inte jättesjuka, bara rejält snoriga. Men onekligen trötta efter en natt som denna. Jag har klarat mig bra än så länge. Men det finns väl risk att jag också går och snörvlar här om några dagar.
Men en liten förkylning känns fortfarande ganska bagatellartat om man tänker hur det var i november förra året, precis innan grabben föddes. Läs om det här.

Jag pratade med Vodafone nyss. Eftersom jag är en så lojal kund (jag har haft dem sedan 1998, fast då hette de ju Europolitan) så kommer jag få en helt ny telefon! En Ericsson V600i. Dessutom kommer jag att kunna ringa gratis till alla som har Vodafone från och med nu. Det är ju strålande – eftersom min fru har samma operatör, kommer alla våra samtal mellan varandra vara gratis.
Telefonen kommer på posten nästa vecka.
Strålande tider!

september 15, 2005

Jättepromenad

Idag har min fru haft knodden på en visa upp barnen för varandra-långlunch med mammagruppen från BVC. Jag passade då på att lura ut min mammas inpyrda labrador på en långpromenad i regnet.
Vi gick från min mors lägenhet klockan 13.30 och kom hem till våran lägenhet, genom en extrem omväg, nu precis före fyra.
Både hunden och jag är helt slut, men oj vad skönt det var! Han ligger här bredvid mig på parketten och pustar när jag skriver detta.

Det är trevligt med hundsällskap lite till låns såhär. Men de kräver så mycket tid och så mycket uppmärksamhet att jag skulle tycka att det vore svårt att ha hund och småbarn samtidigt. Men det är det ju många som har, och klarar av hur bra som helst. Jag själv är uppvuxen med hund, och min son är som galen i morsan jycke.
Hur som haver är en hund en otänkbarhet så länge vi bor i denna lilla lägenhet. Innan vi har en kåk är hund inte ens värt att fundera på.

september 14, 2005

Onödiga lånord

Vi var ute på en lång höstpromenad frugan, grabben och jag. Medan han låg i vagnen och sov pratade vi om onödiga lånord.

Det hela började med att Hon plötsligt utbrast:
Jag har så ont i det där paper-cut:et jag fick igår.

Båda konstaterade snabbt att det var ett sorgligt lånord och att det borde finnas något bättre. Men det är inte så lätt med en del ord. Engelskan är ju ett bredare språk än svenskan så det är kanske inte konstigt. Men speciellt vardagliga ord saknas påfallande ofta i svenskan.

Vad finns det för svenska alternativ till de där små svidsåren man får av att skära sig i papper? Pappersskär, direktöversatt känns inget vidare. Papperssår låter som ett sår gjort av papper. Efter en stunds dividerande och ett par bättre och många sämre förslag (jag föreslog skämtsamt papier-machete), kom vi iallafall fram till att Sviding var ett ganska bra ord. Men det är ju inte direkt självförklarande.

Ett annat ord som inte finns på svenska är scuff-marks. Alltså plast- och gummifläckar (ofta från svarta skosulor) på till exempel golv eller möbler.
Men min fru kom ganska snabbt på det strålande förslaget stuffmärken. Alltså när man har fest hemma och folk stuffar på ens parkett, så blir det lätt märken på golvet: stuffmärken.
Klockrent.

Mellanvecka

Vår plan var att åka till Värmland idag. Hon har en sommarstuga där (ja, eller hennes pappa har en iallafall) och vi har inte varit där en enda gång sedan vi blev tillsammans. Det är ganska länge sedan och egentligen ganska märkligt. Visserligen kan det säkert till viss del förklaras med min noja över att som inbiten stockholmare spendera flera dagar i ett hus omgivet av skog. Det är något starkt ångestframkallande över det där. Men det har blivit mycket bättre de senaste åren och nu kan jag iallafall tänka mig att åka dit. (Även om jag är lite nervös i smyg.)
Hursomhaver tror jag inte att mitt nojande varit det som hindrat oss från att åka. Det är billösheten. Eller körkortslösheten snarare. S.O.S. Same old situation, som Vince Niel sjöng en gång i tiden.
Planen var att vi skulle åka idag. Men det ställdes in igår av henne och hennes far i samförstånd. Den nya planen är att vi skall åka nästa vecka. Vi får väl se.

Jag får onekligen mer tid till att fundera när jag är hemma om dagarna, för jag har väldigt lite jag måste hålla i huvudet just nu. Diska, tvätta, plocka undan etcetera går ju på rutin -- och vad det gäller grabben är det ingen större idé att planera så mycket. Det beror på hans dagsform vad vi hittar på.
Det ger plats i huvudet åt annat. Jag försöker fokusera på lite konkreta problemställningar, så att jag kan tänka rationellt. Men hjärnan tar många märkliga svängar när den får tid och plats. Ibland svävar jag långt, långt bort och brottar stora frågor. Som egentligen kanske inte är så märkvärdiga men känns en smula Everest-besläktade då hjärnan får härja fritt.

Något jag stöter är min jobbsituation. Jag jobbar med reklam och trivs med det. Men det är inte hela sanningen. Pudelns kärna är att jag ändå inte är helt överens med mitt yrkesval. Det är något som saknas. Det konstnärliga får hela tiden hålla tillbaka för genomtrist kräng-tänkande. Visserligen handlar reklamskapande i mångt och mycket om att hitta en gyllene balans mellan en tilltalande grafisk form och affärsnödvändigt kräng. För mycket av det ena eller det andra välter ofta hela lasset.
Men jag funderar på om det spelar någon roll för mig. Jag bryr mig bara om formen. Kränget och säljet i annonserna är för mig helt ointressant, egentligen. Jag har kommit fram till att den största anledningen till att jag jobbar med reklam är att det nästan är vad jag egentligen vill göra. Tillräckligt nära för att det skall vara okej. Men tillräckligt långt från fritt konstnärsskap att jag kan få en månadslön, semester och arbetskamrater och andra bekvämligheter. Så jag måste bara komma underfund med om det är värt det eller inte.

Eget frilansande är ju ett alternativ. Det har jag provat på förut. Men det är ett svårare beslut nu, när man har en son att försörja. Då kunde jag lalla runt och käka nudlar ett par veckor ifall det knep. Men det håller inte nu. Det vet jag.

Ja, jag har ett par månader till att fundera på detta.

Behöver någon en grafisk formgivare med många copywriter-meriter för en lös och ledig anställning så får ni väl höra av er.

Annars kan ni förströ er med att läsa nedan om gårdagens stora bloggämne.

september 13, 2005

Sågad av Skugge

Jag upptäckte att jag blivit totalsågad av Linda Skugge. Det är lite roligt för hon länkade till min blogg för några månader sedan och då bara i en uppräkning av "pappabloggar", som hon kallade det. Det är en etikett som jag aldrig satt på min blogg. Det här är min blogg. Mina skriverier.
Men jag är ju pappa, så jag skriver givietvis om min son. Dessutom kanske extra mycket nu när jag är pappaledig. Men "pappa-blogg"? Jag vet inte.

Nåja, förra gången hon länkade till min sida var det i egenskap av pappablogg. Nu länkas jag i egenskap av skitdålig pappablogg. Det går utför, onekligen...

Läs Lindas inlägg här..
...och här

Jag svarade Linda med ett mail, det finner ni här:

From: R. Skriverier
Date: Sep 13, 2005 11:56 AM
Subject: Du länkade till min blogg...
To: mail@lindaskugge.se

Hej Linda.

Jag såg imorse att besöksstatistiken skjutit i höjden på min blogg. 95% av besökarna idag kommer från din blogg, så jag antog att något var i görningen.

Jag besökte din blogg och där var en totalsågning av mig.* Det är väl okej, alla får väl tycka vad de vill. Men jag tycker kanske att jag har någonslags rätt till att komma med någotslags svar.

Vad är det som är så upprörade med att jag kollade på Seinfeld medan grabben sov? Du verkar ju ha flera barn. Men jag har bara ett, och han är nio månader gammal. Dom sover ganska mycket i den åldern fortfarande, om du kommer ihåg. Jag förstår att det är stressigt med flera barn och hund och villa och allt man kan ha. Men vi bor i en ganska trång tvåa (50kvm) och har således inte så många husfasader att måla, så mycket gräs att klippa etc.

Det finns många nackdelar med att bo så litet (vi drömmer faktiskt om att ha råd med en kåk någon gång). Men så länge vi bor här, och grabben är liten, får man väl framhålla som en compact-living-fördel att det inte finns sådär vansinnigt mycket att göra i lägenheten. Visserligen får man köra ett par diskmaskiner om dagen och en och annan tvättmaskin. Men det är ganska lätt att hålla denna lilla lya ren och fin,
trots att grabben kräver uppmärksamhet nästan hela hans vakna tid...
...och har jag tur så hinner jag med ett par Seinfeld-avsnitt också. Och jag ser inte alls något fel i det.

Det vore snällt om jag fick en chans till en smula upprättelse. Eller iallafall ett svar.

Med vänlig hälsning
Herr R

* Denna mening är något ändrad från den i originalmailet jag skickade till Linda. Det berodde på ett missförstånd: jag tolkade Lindas text som att det var en tredje person inblandad och att Linda bara citerat henne. Så är inte fallet, alla ord är Lindas egna -- i det första inlägget. I det andra rör det sig om ett tydligt citat.


--------

Mitt nu omdiskuterade inlägg finner du här under. Vad tycker du?

september 11, 2005

Dagens bestyr

07.17 väcks av ett stycke glatt barn.
07.22 knorrar lite, för jag vill ju sova vidare.
07.45 frukost med hela familjen; mamma, pappa, grabben och lampan.
08.30 läser DN medan grabben snurrar i gåstolen.
09.55 grabben somnar om och jag duschar.
10.10 ser på två Seinfeld-avsnitt.
11.00 grabben vaknar igen.
11.30 finpromenad med familjen ner till Hammarby sjöstad.
12.00 Lunch på Max i samma Sjöstad.
12.45 färjan till Söder.
13.30 tillbaka hemma.
14.00 ser ett till Seinfeld-avsnitt, medan frugan sover i TV-soffan.
15.30 frugan drar iväg på jobb.
16.00 jag och grabben flanerar Globen City Shopping. Jag köper barnmat samt lämnar in en filmrulle (den sista från gamla kompaktkameran, nu är det bara digitalen samt stora systemkameran som gäller).
17.00 Löser DN:s Sudoku medan grabben slaggar en stund.
17.25 Han har vaknat och vill ha sällskap, men somnar snabbt om på min mage i TV-soffan. Mysigt.
18.00 grabben får en portion gröt med fruktpuré till.
18.20 lek på golvet.
19.00 lek på golvet med TV:n på. Barcelona-Mallorca.
20.00 duschdags för grabben. Sedan välling. Sedan slagga.
20.30 grabben sover. Jag gör omelett. Det är det nya goda.
20.40 snackar med frugan i telefon.
20.55 Barcelona vinner.
21.00 publicerar den här texten.
Det blir nog ett Seinfeld-avsnitt till innan dagen är slut. TV-serier är bäst på DVD.

september 10, 2005

Utfrågning

Sprang på en utfrågning och roade mig med att fylla i den själv. Fritt fram att kopiera och skriva in sina egna svar.
Här är mina.

Senast sedda film - Jag såg halva Järnkorset igårkväll. Ingen höjdare.
Senast köpta skiva - Greetings from Asburypark, NJ.
Sparar till - Körkort.
Väntar på - Jag vet inte...egentligen är det väl bara att köra.
Pålägg som gäller - Det varierar. Ost funkar alltid. Gärna en vällagrad histora.
Dagens dryck - Vatten, sodastream-kolsyrat.
Senaste boken du läste - Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg.
Senaste maträtten du åt - Ost- och tomatomelett.
Senaste klädesplagget du bar - Jeans och svart långärmad t-shirt.
Senaste repliken du yttrade - Men skall du inte sova lite istället om du är så trött?
Senaste personen du träffade - Min son.
Senaste personen du pratade i telefon med - Min fru.
Senaste personen du fick brev av - Brev, det var länge sedan. Mormor tror jag.
Senaste gången du sov - 7.30 i morse, eftersom jag vaknade 7.31.
Senaste saken du köpte - Mjölk, matlagningsgrädde, tomater och barnmat.
Vad har du gjort idag - Tagit hand om grabben, diskat, tvättat, hängt tvätt, lagat lunch, gått och handlat, löst soduko, bloggat, lyssnat på radio.
Gillar du svarta kläder - Ja.
Hur tidigt stiger du upp - Mellan 5.30 och 7.30, det beror på när grabben vaknar.
Vilken färg har du på håret - Mörkbrun.
Vad har du för färg på ögonen - Grå/blå/gröna med orangea liksom prickar. Ganska skumma.
Är du uppväxt i stan eller på landet - Både ock. Först i en ganska lantlig villaförort till Stockholm. Lite senate i Midsommarkransen i samma stad.
Hur många par skor har du - Ingen aning. 10?
Var har du ont - I ryggen. Mitt på ungefär. Filén liksom.
Kan du stå på händer - Nope.
Vad lyssnar du på för musik nu - Väldigt olika. Jag lyssnar väldigt mycket på musik. Men just nu hör jag Sportradio-jingeln.
Vad tycker du om idrott - Fotboll är högintressant, och i viss mån hockey. Friidrott om det är VM. Handboll om det är VM-final. Annars kan det mesta vara.
Vad har du för klocka - Jag har flera olika. Några fina äkta, några fina kopior. Jag gillar klockor.
Sämsta sport - Orientering är ju ingen höjdare.

Euroflopper

14.000 kg Euroshopper-blandfärs är smittat med dödliga bakterier. Jag har sagt det hela tiden.

Meningen med Euroshopper är att ICA skall kunna kränga saker till rimliga priser utan att tappa ansiktet på själva namnet ICA. Våra fina saker heter ICA, dom är bra och goda. Vill du att de skall vara billiga också finns Euroshopper -- billigt och hyfsat.

Vad är det jag har sagt hela tiden då? Jo, tanken med Euroshopper är säkert bra. Vettiga priser är alltid bra. Men för att åstadkomma det, utan att göra avkall på den vinstmarginal som ICA har per såld vara, måste det tummas på kvalitén. Det är inget att hymla om. Euroshopper är inga lyxartiklar. Men det spelar ofta ingen roll. Muggpapper som muggpapper. Kaffefilter som kaffefilter. På något sätt.
Men så fort jag såg att de började sälja Euroshopper-brandade färskvaror så började jag ana oråd. För med färskvaror går det inte lika lätt att tumma på kvalitén. Muggpapper utan gulliga lamm tryckta som bård och utan tecknad reklamfilm med fabeldjur, går ju rimligen att sälja billigare. Men hur gör de med kött?

I Europshoppers blandfärs fanns femtio procent dansk gris och femtio procent irländsk ko. Allt hitfraktat och sedan nermalt och paketerat i Västerås. Efter det utkört per lastbil till affärer i landet. Tanken på hur många dagar det var sedan de där 50 procenten irländsk ko gick och betade gräs på slätten i irland får mig verkligen att undra: vad förväntade ni er?
Man kan inte bereda mat såhär! Det säger sig självt.
Visserligen var just det här köttet smittat innan det kom till Sverige, men ändå.

För mig är det obegripligt att det går att köpa blandfärs i Sverige som kommer från Danmark och Irland. Vad gör den här? Vad kostar det inte att skicka hit djuren? Vad kostar det inte för miljön att skicka danska grisar hit, medan svenska grisas skickas till Italien och blir prosciutto. (Jo, det förekommer det också.)
Det är säkert inget fel på danska grisar, finska ägg och brasiliansk oxfilé. Men det är något som är mycket märkligt i världen när man hittar dem i köttdiskarna i Sverige.

Delikatessimport är givetvis okej, men det är inte det det här handlar om. Det här handlar om 14.000 kg dansk/irländsk blandfärs som verkligen inte borde vara här.

september 08, 2005

10 år är väl ingenting

Jag behåller min hålfria svit. 30 bast och fortfarande inte ett enda hål. Trots 10 år utan tandläkarbesök.
Frugan hade ett enda. Tydligen har vi bra saliv i våran familj!

Så nu måste vi hitta på något roligt att göra med alla skatteåterbäringspengar. Och det är ju roligt!

september 07, 2005

Tio år sedan jag spottade

I morgon skall jag till tandläkaren. Något som kan upplevas som en genomäcklig detalj är att jag har inte varit hos tandläkaren sedan våren 1994. Det är sant!
Jag vet inte riktigt varför jag inte varit där sedan dess. Men det har bara inte blivit av. Jag lider inte av tandläkarskräck eller så. Senast jag var hos tandläkaren så sa hon: Ja det här ser ju bra ut, du behöver nog inte komma hit på ett par år.
Ett par år är ju två år. Eller på sin höjd tre. Men jag tolkade det lite glatt som tio, sådär som bara jag kan. Till saken hör att jag aldrig har haft något hål (innan 1994 det vill säga) och aldrig behövt laga någonting. Så det borde ju vara bra.

Jag sköt tandläkarbesöket i ganska många år och tänkte: äh, det var ju så lugnt, jag kan vänta några månader till. Men sedan glömde jag bort det helt. Att gå till tandläkaren har inte funnits i min tankevärld de senaste åren. Men en sen kväll för ett tag sedan när jag och min fru hade en hemlisberättarkväll så nämnde jag det där. Och hon berättade att inte hon heller varit hos tandläkaren sedan detta magiska 1994. Man kan ju tro att vi är en äckliga i munnen-familj, men både hon och jag har levt efter devisen: if it ain't broken -- don't fix it. Ingen tandvärk, ingen tandläkare.

...men så fick vi tillbaka en rejäl slant på skatten i somras. Och när hon kom med idén att vi skulle krypa till korset, eller till tandläkaren snarare, så kunde jag inte komma på en enda anledning att låta bli.
Så nu står vi rustade med pengar: tusen hål eller inte.

Att sitta eller inte sitta

Vi skall titta på en ny barnvagn idag. En sulky. Grabben växer så det knakar och har iallafall den senaste månaden konstant suttit i vår kombivagn. Vi har bara fällt honom i horisontalläge när han har varit uppenbart jättetrött. Och i ärlighetens namn är det bara då, när han är svimfärdigt trött, som han låter oss fälla ryggstödet utan vilda protester. Sitta är det nya liggandet således.
Vi hade en liten överläggning angående det här hemma och vi kom ganska snart fram till att om vi köper en sulkyvagn, och tillsvidareparkerar vår kombivagnshistoria, så kommer vi kunna att få upp vagnen i hissen. Det vore underbart!
Vårat nuvarande åbäke är för stort för att få in i hissen och måste kånkas ner till den nybyggda barnvagnsparkeringen i källaren. Allt sedan den barnvagn som vi hade förvarad sådär praktiskt ganska precis innanför porten blev stulen i vintras. Sedan dess har vi alltså kånkat. Ner med vagn och knodd i källaren på en smal barnvagnsramp som sitter i en jättebrant trappa. Sedan ur med knodden, som kanske sover, och kånka upp honom plus eventuella matkassar ur vagnen och sedan upp från källaren till hissen och sedan fyra våningar med hiss.
Att nu då i stället bara köra rätt in i hissen med en smidig liten sulky, han kan fortsätta sova om han vill, fyra våningar upp och sedan är man hemma. Det vore ju strålande!

Så vi skall iväg till stora barnvagnsstället på Söder här någongång efter lunch.

Hoppas hoppas vi hittar något som verkar bra och till rimliga pengar. Men det sista frugan sa innan hon gick till replokalen idag var i och för sig: vi skall inte köpa någonting, bara titta.
Vi får väl se...

september 05, 2005

Nu kör vi

Nu har jag varit pappaledig hela fem dagar. Fram tills nu har det egentligen känts som en lång helg. Vi har promenerat lite och handlat mat och lagat mat och frugan har ju också varit med stora delar av tiden. Men från och med idag börjar det så smått gå upp för mig att jag skall vara pappaledig hela hösten. Jag skall vara hemma och ta hand om grabben och mig själv medan de där pajsarna på jobbet för slita på bäst de vill. Jag kunde inte bry mig mindre om det, faktiskt.

Igår var vi hemma hos min mor och åt middag. Min ena syster var där också samt min mormor och morfar. Alltså grabbens gammelmormor och gammelmorfar.
Det är märkligt egentligen. När jag var liten så träffade jag min gammelmorfar en gång, tror jag det var. Jag var inte ens ett år och sedan dog han. Han var den sista i den generationen i min släkt. På alla sidor.
Min grabb nu har gammelmormor och gammelmorfar på min sida och en gammelmormor, en gammelmorfar och en gammelfarmor på min frus sida. Och vi fick barn nu när vi är trettio år. Morsan var typ 23 när hon fick mig.
Det är bara att konstatera: vi blir allt äldre...och det är ju trevligt!
Hursomhaver, det var mer eller mindre stort stohej hos morsan igår med fyra generationer personer och två mer eller mindre galna hundar. Det var jättetrevligt men också skönt att promenera hem sedan från stojet där till vår lilla, men lugna och fina lägenhet. Grabben var så upptrissad att han hade svårt att sova och var vaken till och från nästan hela natten, stackarn. Stackars Henne också som inte fick sova fast första jobbveckan nalkades.

Jag har precis kommit hem från ett stycke storhandling. Jag hatar det.
Alltså, jag gillar att ha grejerna hemma. Det känns lite coolt att ha ett batteri av extrautensiler undanstuvade. "Åh, är diskmedlet slut, hämta en ny förpackning uppe i skåpet bara älskling." Det är ju kanon! Men lika mycket som det är kanon så dundersuger det att storhandla. Jag kopplar på någonslags reptilhjärna när jag skall handla i en såndär jättestor affär. Jag vill helst gå själv. Jag har asbråttom fast jag inte har det. Jag kör om och ibland till och med på folk med jättevagnen. Jag ber sällan om ursäkt. Jag roffar åt mig som om det gällde New Orleans. Allt för att kunna nå belöningen: utgången och hemfärden.
Men för att komma så långt måste man ta sig igenom den psykiska ansträgning som kassorna är. Upp till en timmes köande för att bli ruinerad. Tjosan!
Det är då man undrar varför man utsätter sig för det. Som att stå och köa för att bli arkebuserad. Men skjut mig direkt istället. Ta pengarna så drar jag. Här är mitt visakort och håll käften!

Jag passade också på att slå personligt rekord i livsmedleshandling. 1751:50 kr. Det är ju som hittat. Dyrast i kassarna var en 30-literskartong med välling för 139:- Billigast var ett 50-pack med fryspåsar för 5:90 kr.

Häromdagen köpte vi ägg. Svenska ägg stod det på kartongen och det var till och med en piffigt äggformad svensk flagga. Idag när jag skulle använda dem såg jag att det stod FI3 på dem. Den koden betydde visst att det var finska burhöns. Hur kan det komma sig? Finska? Vad gör dom här? I kartonger som det är svenska ägg-flaggan på. Jag förstår inte riktigt. Får det gå till så?
Jag som alltid brukar köpa ekologiska. Så är man ouppmärksam i två sekunder i mataffären och kommer hem med finska fågelinfluensa-ägg. Värpta av stackars burhöns dessutom.

september 01, 2005

Pappaledig

Nu är jag pappaledig till den 2 januari. Såhär snajdig kan man se ut när man flarnerar Vitabergsparken med sin son den 1 september.