Mellanvecka

Vår plan var att åka till Värmland idag. Hon har en sommarstuga där (ja, eller hennes pappa har en iallafall) och vi har inte varit där en enda gång sedan vi blev tillsammans. Det är ganska länge sedan och egentligen ganska märkligt. Visserligen kan det säkert till viss del förklaras med min noja över att som inbiten stockholmare spendera flera dagar i ett hus omgivet av skog. Det är något starkt ångestframkallande över det där. Men det har blivit mycket bättre de senaste åren och nu kan jag iallafall tänka mig att åka dit. (Även om jag är lite nervös i smyg.)
Hursomhaver tror jag inte att mitt nojande varit det som hindrat oss från att åka. Det är billösheten. Eller körkortslösheten snarare. S.O.S. Same old situation, som Vince Niel sjöng en gång i tiden.
Planen var att vi skulle åka idag. Men det ställdes in igår av henne och hennes far i samförstånd. Den nya planen är att vi skall åka nästa vecka. Vi får väl se.

Jag får onekligen mer tid till att fundera när jag är hemma om dagarna, för jag har väldigt lite jag måste hålla i huvudet just nu. Diska, tvätta, plocka undan etcetera går ju på rutin -- och vad det gäller grabben är det ingen större idé att planera så mycket. Det beror på hans dagsform vad vi hittar på.
Det ger plats i huvudet åt annat. Jag försöker fokusera på lite konkreta problemställningar, så att jag kan tänka rationellt. Men hjärnan tar många märkliga svängar när den får tid och plats. Ibland svävar jag långt, långt bort och brottar stora frågor. Som egentligen kanske inte är så märkvärdiga men känns en smula Everest-besläktade då hjärnan får härja fritt.

Något jag stöter är min jobbsituation. Jag jobbar med reklam och trivs med det. Men det är inte hela sanningen. Pudelns kärna är att jag ändå inte är helt överens med mitt yrkesval. Det är något som saknas. Det konstnärliga får hela tiden hålla tillbaka för genomtrist kräng-tänkande. Visserligen handlar reklamskapande i mångt och mycket om att hitta en gyllene balans mellan en tilltalande grafisk form och affärsnödvändigt kräng. För mycket av det ena eller det andra välter ofta hela lasset.
Men jag funderar på om det spelar någon roll för mig. Jag bryr mig bara om formen. Kränget och säljet i annonserna är för mig helt ointressant, egentligen. Jag har kommit fram till att den största anledningen till att jag jobbar med reklam är att det nästan är vad jag egentligen vill göra. Tillräckligt nära för att det skall vara okej. Men tillräckligt långt från fritt konstnärsskap att jag kan få en månadslön, semester och arbetskamrater och andra bekvämligheter. Så jag måste bara komma underfund med om det är värt det eller inte.

Eget frilansande är ju ett alternativ. Det har jag provat på förut. Men det är ett svårare beslut nu, när man har en son att försörja. Då kunde jag lalla runt och käka nudlar ett par veckor ifall det knep. Men det håller inte nu. Det vet jag.

Ja, jag har ett par månader till att fundera på detta.

Behöver någon en grafisk formgivare med många copywriter-meriter för en lös och ledig anställning så får ni väl höra av er.

Annars kan ni förströ er med att läsa nedan om gårdagens stora bloggämne.