Den 24 november 2004

Jag insåg att det kanske var dags att skriva ner hur det var den där dagen för exakt tio månader sedan. Så här är hela redogörelsen.

Prolog
En vecka innan vår son föddes var vi på besök hos min frus släkt i Västerås. Där träffade vi hennes kusinbarn. En fin liten grabb på tio månader. Vi var så fascinerade av honom. Han satt på hörnet av långbordet där vi alla satt och åt. Hon satt bredvid honom. Vi tänkte båda två att sådär liten och fin kommer vårat barn att vara. Så litet och skört, men ändå så glatt och spralligt.

Vi hade som sagt varit på släktkalas i ett par dagar. På vägen hem började hon känna sig lite dålig. Febrig satt hon där på tåget och huttrade så att jättemagen skumpade underhållande.
Nästa morgon vaknade hon av att allt var fel. Ont i ögonen, som rann. Ont i kroppen som var febrig. Ont i halsen som var sårig och framför allt bevärad av blåsbälgshostan som kommit som ett brev på posten.
Jag var tvungen att gå till jobbet, men hade verkligen lust att ringa min chef och i stället för VAB föreslå VAJGJSF, Vård av jättegravid och jättesjuk fru. Men det gick ju inte.
Någon dag senare härjade en elakartad bakterie i DN-skrapan där jag jobbar. Över 150 personer gick hem samma dag med vinterkräksjukan. Så och jag.
(Smittskyddsinstitutet spårade sedan bakterierna till restaurangen som ligger i gatuplan. Trevligt.)
Hur som haver, jag var alltså hemma en dag den veckan med min sjuka fru. Medan hon hostade och hade var som såg ut som smält smör som rann ur ögonen spenderade jag dagen sprutspyendes på toaletten. I det ögonblicket kände vi oss verkligen som en mysig familj för det lilla barnet att födas hos!

Givetvis hade mitt immunförsvar gått ner av vinterkräkeriet så pang-bom hade även jag blåsbälgshosta och såriga blåsor i hela halsen. Så där satt vi båda två. I en vecka. Fullproppade med penicillin och med en streptokockinfektion som inte ville ge sig.

Dagarna gick och tids nog började hon äntligen känna sig lite bättre. Hon såg friskare ut och var trots ett sönderhostat revben och jättemage, uppe på benen för första gången på över en vecka. Hon verkade väldigt uppåt och började röja lite i våran lägenhet som var tämligen härjad efter att ha agerat sjukstuga så länge.
Hennes uppröjande blev snabbt ganska maniskt och rätt vad det var exploderade hon i en kaskad av ord om hur dåligt förberedda vi var. Hur dåliga föräldrar vi var som inte ens hade fixat vaggan som barnet skall sova i. (Vaggan stod fortfarande i hennes farmors källare.) Det var mer än så: hon skulle hinna sy något lakan och det var inköp som måste göras och allt blev panik på fem minuter. Jag var fortfarande rejält tagen av sjukdomen och satt mest i soffan och konstaterade att Hej vad är det som händer? Jag kände verkligen inte igen min fru. Någonstans lågt bak tänkte jag ändå tanken att hon, lite som en katt som skall till att föda, plötsligt blev tvungen att boa in sig. Göra en hörna där barnet kan födas. På något sätt.
Men det kan vara en efterhandskonstruktion från min sida. Jag vet inte riktigt.

Klockan två den natten blev jag väckt av min fru. Vad fan är det, eller något annat intelligent, sa jag – jag ville ju sova. Men hon svarade med klarvakna ögon: vattnet har gått! Jag blev lite tyst först, men började ganska snart att skratta. Glad men skärrad. Är det verkligen dags nu?! Vad skall vi göra? Ringa till BB sa hon samlat och plockade upp telefonen.
Efter ett ganska kort samtal med Södersjukhuset fick vi veta att eftersom hon inte hade några värkar än, kunde vi gott vänta till morgonen.
Hur skall vi kunna somna nu, sa vi till varandra. Sedan somnade båda innan huvudet hade nått kudden. Vi bytte inte ens lakan.
Morgonen blev högtidlig. Vi åt en stadig frukost och pratade inte så mycket med varnandra. Vi blev liksom tysta av allvaret.

Klockan tio hade vi besökstid på SöS. Väl inne på BB gjorde de ett par undersökningar av henne. De berättade att vi skulle få åka hem igen, till värkarna satt igång. De skulle bara kolla så att barnets huvud var fixerat.
Men det var det inte. Det satt tämligen jättelöst. Ja, då är det en annan femma, sa barnmorskan. Då är det en förhöjd infektionsrisk, mycket liten visserligen, men ändå. Så det blir till att stanna. Oj då sa vi. Hon hade ju inte ens värkar än.
Vi blev visade till ett rum vi kunde husera i. Det var inte inne i själva förlossningsavdelningen, utan en avdelning utanför där det låg flera blivande mammor som min fru, och liksom mognade den sista biten. Vi insåg ganska snabbt att det kunde bli en lång dag och natt. Så vi bestämde att jag skulle lämna henne där ett par timmar för att åka och köpa portabla högtalare till vår bärbara CD-spelare. Sedan svänga förbi lägenheten och hämta CD-spelaren, CD-skivor och ett backgammon-spel. Så vi hade lite tidsfördriv. Det var en konstig känsla i våran lägenhet den gången. Jag åt lite lunch hemma, men jag var verkligen inte hungrig. Allt kändes så märkligt.
När jag kom tillbaka hade egentligen ingenting hänt. Hon låg där på sängen i rummet och läste. Vi satte genast på en skiva, Norah Jones. Det var mycket uppskattat av mig, henne och personalen som då och då tittade till henne.

Jag funderade på hur jag skulle göra med jobbet. Detta var min sista sjukdag, jag hade ringt dagen innan och sagt att jag kommer den 24:e, helt säkert. Men här satt vi på BB kvällen den 23:e och det fanns liksom inte på världskartan att jag skulle kunna lämna min fru nu. Även om barnet inte var riktigt på gång än, och barnmorskan sa att det kan ta tid. Om det skulle hinna bli morgon. Skulle jag vara tvungen att gå till jobbet då? Jag var förvirrad.
Någonstans hann jag också oroa mig för att jag skulle smitta barnet. Jag var visserligen symptomfri förutom en segdragen rethosta, men vi hade varit så sjuka, så pass nyss, att jag inte riktigt kände mig säker.
Lagom till kvällsmackan som vi avnjöt i uppehållsrummet tillsammans med Martin Timell och Äntligen hemma kom så de första riktiga värkarna. Äntligen var det på gång!

Jag masserade henne över ryggslutet under värkarna och hon sa att det hjälpte. Värkarna blev ganska snabbt värre och kom allt oftare. Vi kallade på barnmorskan som genast kopplade på CTG-maskinen. Efter lite undersökning och tittande på apparaten konstaterade barnmorskan att det tyvärr rörde sig om pinvärkar. Alltså de hade samma styrka och samma smärta som vanliga värkar, men de gjorde absolut ingenting för att hjälpa barnet att komma ut. Kanon!
Barnmorskan föreslog en morfinspruta så att hon kunde sova, trots värkarna. Eftersom värkarna ändå inte gjorde någon nytta, var det dumt att trötta ut sig med dem. Vi var väl inte helt överlyckliga över att behöva ta morfin. Det kändes fel. Men efter stunds överläggning bestämde hon sig för att ta den iallafall. En spruta senare kunde hon somna en stund och samla sina krafter.
Fram mot klockan ett gick det dock inte att sova längre. Värkarna var nu så kraftiga att morfinet, som var på väg ur kroppen, inte hade en chans. Som tur var hade värkarna börjat göra lite nytta också. Det var dags för att bege sig till förlossningsrummet. Äntligen!

Barnmorskan ringde in till förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Det finns ingen plats nu, fick hon till svar. Hjälp! Tydligen var det så, att det var fullt i alla lokaler. Tack och lov att vi redan var inne, för de som kom till SöS då på kvällen blev ivägskickade till Huddinge eller Danderyd.
Minuterna gick och klockan tickade extremt sakta. Min fru var så slut att hon skakade i hela kroppen. Värkarna var väldigt starka och det fanns ingen lustgas att tillgå i det rummet vi var i. Jag försökte på alla sätt att göra det lättare för henne. Jag visste inte riktigt vad skulle göra utan improviserade. Mest behövde hon min hand att hålla i när värkarna var som värst. Jag hade märken efter hennes naglar på min hand i flera dagar.

Efter en timme var klockan runt två och vi fick äntligen bli inrullade på förlossningen. Strax efter att vi kommit in ordnade de med lustgas och hon begravde ansiktet i den där masken så hårt att hon fick röda ränder runt näsan som var kvar i flera timmar.
Men vi kom för sent. Lustgasen fungerar tydligen bäst om man har den under hela värkskeendet. Det hade gått för långt, värkarna var för starka och det enda gasen gjorde var att hon blev nästintill okontaktbar, eftersom hon desperat drog allt djupare andetag i den där masken.

Jag själv började bli orolig för henne. Hon är grymt stark och tål väldigt mycket, men den där gasen gjorde henne helt väck. Barnmorskan föreslog en epiduralbedövning. Min fru var väl inte jättesugen på det egentligen men insåg att det kanske ändå vore det bästa. Epidural fick det bli.
Men för att lägga en sådan behövs en narkosläkare och detta var den natten i november 2004 som det stora snökaoset var. Det hade fallit massor med snö och alla sjukhusets narkosläkare var upptagna med operationer av folk som krockat eller blivit påkörda av snösliriga bilar.
Vi fick snällt vänta även på det. Efter kanske 45 minuter kom han tillslut. Min fru var i det närmaste medvetslös av gasen, och jag tyckte att det var ganska otäckt. Barnmorskan sa åt mig att be henne ta bort gasmasken så fort värken var över, men hon var inte så lättövertalad, om jag säger så. När väl epiduralen var på plats somnade hon nästan direkt. Hon sov i kanske en timme och jag satt maniskt och stirrade på CTG-maskinen. Den gick upp lite ibland och ner lite ibland och jag vet inte vad jag tittade efter egentligen. Men jag kände mig lugn med den där böljande upp- och nergången. Jag kände mig tvungen att ha koll. Det kändes livsviktigt. Och jag visste inte ens vad de där siffrorna betydde.

Efter någon timmes sömn var hon mirakulöst nog ganska pigg. Hon gick upp en sväng och vi hasade fram och tillbaka i korridoren med en gåställning. Hon stannade till och med och skämtade med några sjuksköterskor om hur mycket hennes gåställning gnisslade. Jag var väldigt glad att hon verkade piggare och klarare i huvudet.

Timmarna rullade på och hon öppnade sig sakta, så sakta. Tyvärr tar epiduralen udden av värkarnas kraft och fram emot sex på morgonen fick hon värkstimulerande dropp, för att skynda på det hela. Vi lyssnade på Norah Jones och Joni Mitchell flera gånger om den natten. Och musiken bidrog till den magiska stämning som infann sig i det där rummet. Som ett varmt lugn med ett passande soundtrack.

Barnmorskorna bytte pass. Nattpersonalen gick hem och vi fick en ny uppsättning som skulle hjälpa oss. Klockan gick sin stilla gång och det kändes om det aldrig skulle bli dags. Men vi höll gott humör. Pratade och drack saft och jag masserade henne och vi lyssnade på musik. Värarna kom och gick, men plågade henne inte lika mycket nu.

Så plötsligt började det hända saker. Hon hade varit fullt öppen ett par timmar men barnet ville inte riktigt komma ner den sista biten. Men nu sa barnmorskan att det var dags! Hon provade olika förlossningsställningar för att hitta rätt. Det slutade med den klassiska på rygg med benen i vädret-ställningen. Hela tiden kom det in ny personal i vårat rum. Det vi två plus fem till i rummet. Alla höll på med någon egen liten manick av något slag och det var full aktivitet.
Vi hade äntligen nått den magiska stund när barnmorskan sa: Nu skall vi ha ut den där ungen, krysta på! Och min älskade fru tog i för kung och fosterland. Vi gjorde ganska snabbt en paus, för att sätta en sugklocka. Barnet hade väntat så länge, och när hon nu krystade visade det sig att den lille hade navelsträngen om halsen. Det var kanske inte helt nödvändigt med sugklockan, men de satt den för säkerhets skull. Ifall något skulle hända skulle de snabbt kunna dra ut barnet.
Resten gick som en dans. Det tog två jättekrystningar och sedan såg jag ett huvud mellan hennes ben. Det kändes som om tiden stod still. Huvudet var där säkert i bara ett par sekunder, men det kändes som en evighet. Hej älskade unge!
Sedan på den tredje krystningen kom hela barnet ut. Klockan 11.11 på förmiddagen. Exakt 25 timmar och 11 minuter sedan vi åkt in till SöS.
Barnmorskorna la honom direkt på hennes mage. Han var väldigt skrynklig, segt kladdig och ganska blå. Allt gick som i slow motion nu, med Joni Mitchell sakta akompanjerandes det hela i bakgrunden.
Jag hade förväntat mig att hans första skrik skulle vara först ett kraftigt andetag följt av ett starkt och högt skrik: uääähh! Men istället var det flera små, små rossliga andetag följda av ett med tiden växande och crescenderande Uaaaaaaaaahhhhhh! Underbart! Vi väntade flera minuter innan vi ens pratade med varandra. Vi bara tittade på denna lilla underbara skapelse, och tårarna föll ner för våra kinder. Vilket eforiskt lyckorus! Vilken känsla. Efter kanske fem minuter kom vi på att vi inte hade en aning vad det var för kön på barnet, så jag frågade. Du får väl titta efter, svarade barnmorskan skrattandes och det visade sig att vi hade fått en liten son. Vi tittade på honom, sedan tittade vi på varandra och sa hans namn samtidigt.

De påföljande dagarna levde vi som i en bubbla. Hon, han och jag. Det kom lite folk på besök, men mest bestod dagarna av att vara med honom, äta, duscha och läsa DN när han sov. Det var bara två dagar vi var där på BB, men det kändes som en vecka. Allt var mycket lugnt och mycket stilla och mycket vackert. Personalen var helt fantastisk, det kändes väldigt bra att ha dem precis runt hörnet om vi blev osäkra på någonting. Överallt var det nyfödda barn, med föräldrar med lika glansiga blickar som våra.
Även om vi bodde tätt inpå varandra och delade matrum, pratade vi inte med de andra paren speciellt mycket. Det behövdes inte. Allt var så lugnt och harmoniskt att det räckte med en blick över smörgåsbordet på kvällen. En blick som sa samma sak i allas ögon: detta är fantastiskt!

När vi sedan berättade om förlossningen för vänner och bekanta sade nästan alla samma sak: men gud så krångligt det blev, stackars er.
Vi förstod inte riktigt vad de menade. Vi hade den bästa förlossningen man kunde ha. Visserligen var det en del strul på vägen, men det var inget vi fokuserade på då - vi skulle ju få se vårat barn!
Nu i efterhand när jag skriver ner det här, känns det som att det kanske var en hel del som strulade, eller det ser jag ju att det var, när jag nu skriver det här. Men det är inte det esensiella. Känslan av förlossningen är inte alls så. Känslan är lugn och harmoniskt underbar.


Epilog
När vi två veckor senare träffade hennes kusins lilla barn igen, var det en ögonöppnande upplevelse. Den där lilla krabaten som mindre än en månad tidigare hade suttit och varit så uppenbart liten där vid släktmiddagen var nu en jätte. Vi var ju vana vid en nyfödd liten räka, och kusinbaret kändes plötsligt som en gigantisk jättebebis. Han skulle lätt kunna äta upp våran lille son, om han ville.
Han var tio månader då, så gammal blir mitt barn idag.