I morgon skall jag till tandläkaren. Något som kan upplevas som en genomäcklig detalj är att jag har inte varit hos tandläkaren sedan våren 1994. Det är sant!
Jag vet inte riktigt varför jag inte varit där sedan dess. Men det har bara inte blivit av. Jag lider inte av tandläkarskräck eller så. Senast jag var hos tandläkaren så sa hon: Ja det här ser ju bra ut, du behöver nog inte komma hit på ett par år.
Ett par år är ju två år. Eller på sin höjd tre. Men jag tolkade det lite glatt som tio, sådär som bara jag kan. Till saken hör att jag aldrig har haft något hål (innan 1994 det vill säga) och aldrig behövt laga någonting. Så det borde ju vara bra.
Jag sköt tandläkarbesöket i ganska många år och tänkte: äh, det var ju så lugnt, jag kan vänta några månader till. Men sedan glömde jag bort det helt. Att gå till tandläkaren har inte funnits i min tankevärld de senaste åren. Men en sen kväll för ett tag sedan när jag och min fru hade en hemlisberättarkväll så nämnde jag det där. Och hon berättade att inte hon heller varit hos tandläkaren sedan detta magiska 1994. Man kan ju tro att vi är en äckliga i munnen-familj, men både hon och jag har levt efter devisen: if it ain't broken -- don't fix it. Ingen tandvärk, ingen tandläkare.
...men så fick vi tillbaka en rejäl slant på skatten i somras. Och när hon kom med idén att vi skulle krypa till korset, eller till tandläkaren snarare, så kunde jag inte komma på en enda anledning att låta bli.
Så nu står vi rustade med pengar: tusen hål eller inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, det lär behövas.
Själv har jag bra tänder och är lika dålig som du på att gå till tandläkaren.
När jag gick till tandläkaren senast, 2002, så hade de inga papper kvar på mig - de kasserar journalerna efter tio år. Då hade jag två små hål som de lagade.
Skicka en kommentar