Möte med pappagruppen

Igår var den där dagen som jag funderat på ett tag hur den skulle komma att bli. Det var dags att träffas på BVC med pappagruppen. Pappagruppen bestod av ett gäng, sju när jag tänker efter, mer eller mindre nyblivna pappor samt en handledande überpappa; en fyrabarnsfar som hade koll på det mesta.

Om man gör en snabb jämförelse med mammagruppen som samma BVC-avdelning har haft under våren, var det ganska direkta skillnader. Mammagruppen träffades på vardagar, runt lunch, med knoddarna. För att prata igenom hur de första stapplande dagarna i mammalivet ter sig. Men också för att dricka kaffe, umgås och att låta ungarna leka med varandra.
Pappagruppen träffas först nu (spannet var 6–10 månaders ålder på barnen). Vi träffades också en vardag – men klockan 19.00, efter jobbet. Utan knoddar. Och utan fika, vi fick i stället mackor och öl. (Jo, det är sant!)
Det ställer det hela lite på sniskan direkt: Hej könsroller!

Inte för att jag har någonting emot öl, inte alls. Men det kändes som att just igår kväll var kanske inte den bästa dagen att bli serverad bira. Nåväl, mammagruppen hade kanske också druckit öl om det inte var så att de ammade allihop. Men jag tvivlar på det. (Hej könsroller igen!)

Hursomhaver, om man bortser från den tämligen grabbiga inramningen med pilsner och mackor så var det faktiskt en väldigt trevlig upplevelse. Det är nyttigt att höra hur andra har det. Vissa hade det bättre och vissa betydligt sämre och det känns skönt att kunna få lite tips, men också att kunna dela med sig av sina egna erfarenheter. Många hade problem med att få barnen att somna på kvällarna, men det där flyter på väldigt bra för oss. Jag kunde ge lite tips och råd och jag kände mig genast lite rakare i ryggen. Skönt att jag har lärt mig något om det här, som någon annan verkligen tar till sig och blir glad av att få höra. Och vice versa.

Jag satt hemma timmarna innan pappagruppen skulle börja och skrämde upp mig rejält. Vad skulle detta vara för något egentligen? Jag kände det som att jag skulle bli granskad och liksom godkänd som pappa. Något som jag givetvis blev skitnervös för. Men det var helt onödigt. Jag kände mig som en bättre pappa efter de där timmarna på BVC...och alla i gruppen verkade tycka samma sak.

Mammagruppen har träffats flera, flera gånger under våren och sommaren. Pappagruppen är ett engångstillfälle. Det är lite märkligt, varför är det inte fler gånger egentligen?

Som en konklusion kan jag undra lite hur det kommer sig att de tror sig behöva ta i oss pappor med silkesvantar. Som om vi inte skulle komma om det inte vankades pilsner och mackor. Som om vi inte skulle klara av att träffas fler än en gång.
Som om vi skulle vara de som har haft det jobbigast med graviditeten, förlossningen och de första tio månaderna.
Om det är några som verkligen förtjänar silkesvantar och pilsner är det väl mammorna?