oktober 31, 2006

Återkoppling

Den 24 augusti skrev jag en projektlista inför hösten. Här kommer en återkoppling – hur har det gått med allt?

Bygga säng åt sonen - nej vi har beslutat att köpa en i stället. Det finns inte tid riktigt nu.
Måla fönster - check.
Täta runt skorstenen - vi har iallafall köpt tätmassa.
Helg i Visby - check.
Byta packning på vattenkranen i badrummet - det löste sig självt. På något märkligt sätt.
Måla arbetsrummet - det blir nog efter jul. Men vi har köpt färgen så det är bara att daska på egentligen.
Ta körkort - Hrmm...
Måla vardagsrummet - det bli innan jul.
Helg i Frankfurt - det var inplanerat men fick lov att skjutas upp då det krockade med min frus föreställningar.
Fixa banklån för skattesmällen - check!
Få igång mitt nya band - check på den med.
Bygga lite på husbygget på landet - vi har inte varit där sedan i somras, och vi kommer nog inte hinna åka ut innan årsskiftet heller, tyvärr.
Köpa bil - va? Vem?

Vara en bra pappa - Jag gör det bästa jag kan, och hoppas att det räcker.

Vara en bra make - Jag gör det bästa jag kan, och hoppas att det räcker.

Det var ju lite saker på listan som blivit avbockade iallafall. Sedan har det onekligen tillkommit en hel del saker. Vi skall renovera hela vardagsrummet – inte bara måla om. Men det är klart i huvudet nu, så det handlar bara om att göra det.
Sedan har vi målat om den inre hallen, och köpt nytt golv som vi kommer lägga vilken dag som helst. Kanske redan ikväll.

Men det är ju det där med bil och körkort. Det går så lätt att skjuta upp - men förr eller senare måste vi ta tag i den där biten. Det här håller ju inte i längden.

oktober 30, 2006

Hej och hå och lycka till

Vår internetlina hemma har legat nere under helgen – inte helt tillfredsställande.
Annars har jag inte gjort så mycket upphetsande i helgen. Min fru har haft föreställningar på kvällarna så jag har mest varit hemma med grabben. Igår införskaffade vi en ny dammsugare á 2.000 kronor. Ingen höjdare direkt, men det är ju sådana utgifter man får leva med helt enkelt. Hoppas denna håller lite längre än den förra.

Nu klockan elva har jag en stor presentation hos kund. Jag har spenderat förmiddagen här skärandes utskifter och monterat dem på panå i ett moln av spraylim. Men jag klagar inte – det luktar ju så gott. 3M Spray Mount, varje reklamares favorit-boff.

oktober 27, 2006

Jag är kär i en 31-åring

Man skulle kunna tro att det är min fru jag pratar om. Hon är också från 1975 nämligen. Men det här är något annat. Det är en tung, svart låda. Det står Marshall 1987 på den och den låter helt underbart fantastiskt bra.
This is it.

En liten påminnelse

En liten påminnelse för alla berörda parter under höstens avslutning: hellre gulsvart än svartgult. Alla dagar i veckan.

oktober 26, 2006

Skärpning!

Ett dygn sedan jag postade senaste bloggen och inte en levande själ har tipsat mig om att jag gjort en engelskagroda i den beatlesinspirerade rubriken. Trots över hundra läsare.
"you're" skall det naturligtvis vara. Upptäckte det av en slump när jag klickade förbi min egen sida.
Skärpning goda läsare – om jag skriver som en kråka vill jag naturligtvis veta det.

oktober 25, 2006

Baby I'm a rich man...
and baby your a rich man too

Lånet gick igenom. Och det helt utan ekonomisk gallimatias. Efter ett par telefonsamtal och ett par e-postkonversationer gick de med på att helt enkelt skriva ut lånehandlingarna och skicka dem per post.
Vi fick lånepapperna igår och skall lämna dem – signerade – på bankkontoret i morgon. Strålande tider och levande hjortar!

Vi har fått en ny kulturminister, igen. Visserligen tror jag att det är ett bättre val än Stegö Chilò, men någon egentlig tanke att backa upp det påståendet med har jag ej. Adelsohnskan har iallafall bredare kulturbakgrund än sin företrädare – och det bådar ju gott.
Men att fylla Paggans kulturministerskor blir en tung uppgift. Han var en föredömlig kulturminister i mina ögon.

oktober 23, 2006

Hur kunde de förbise mig?

Årets Augustprisnomineringar är utsedda. Förvånad hittar jag inte mitt namn bland de sex i klassen "skönlitterär bok".
Det kan förvisso ha att göra med att jag inte skrivit någon skönlitterär bok i år. Eller något annat år.
Det går utför med kulturen på alla möjliga plan, onekligen.

oktober 21, 2006

Skogen är bara skit!

Vi har planerat in en skogspromenad i min lilla familj till söndag. Då skogsmulles hemvist inte är mitt favorittillhåll tog jag med mig sonen för en minirunda redan idag, då min fru åkt in till stan för kvällens föreställning. Tanken var att jag skulle aklimatisera mig en smula så jag inte skulle få lappsjuka direkt imorgon.

Det gick riktigt bra; grabbhalvan visade mig pinnar som tydligen var jätteintressanta och vi tittade på några stora träd. Efter cirka en kvart i den lilla skogsdungen bakom vår kompost kände jag att det var något som luktade extremt äckligt. Först tyckte jag att det var en av pinnarna som grabbhalvan släpade på. Det luktade rent överjävligt äckligt. Men det var inte pinnen. Nedan för grabbhalvan låg årtiondets bajskorv – förra årets modell. Givetvis hade han krälat runt i den där. Han hade bajs överallt! Mest på stövlarna, men även rejält på galonbrallorna och händerna. Allt luktade så fruktansvärt skarpt och äckligt.
Jag vet inte vad det var som åstadkommit den där korven:
hund, människa eller grizzlybjörn. Och ärligt talat vill jag inte veta.

Jag tog grabbhalvan under armen och raskade mot huset. På altanen drog jag av kläderna ner till mässingen – på oss båda två – och sedan raka vägen in i duschen.
När jag sanerat oss båda satt jag grabbhalvan framför Grodan boll på TV:n. Sedan fick jag springa ner i källaren och plocka upp trädgårdsslangen som vi så fint städade undan förra helgen. Jag spolade av hans och mina stövlar. Nu ligger hans galonbrallor och stövlar i jättestarkt klorinbad.
Sedan skall hans och mina kläder från skogspromenaden åka på långa programmet i vår Cylinda.
Stövlarna och galonbrallorna får en egen åktur sedan.

Nu är det alltså bevisat: skogen är bara skit!

oktober 19, 2006

Jag stal denna

Denna A-Ö-lista är stulen från en annan blogg.

Här är mina A-Ö-svar.

A is for age: 31.
B is for booze of choice: Konjak, rötjut och tjeckisk pilsner.
C is for career: Grafisk formgivare.
D is for your dad's birth date: 1949.
E is for essential items to bring to a party: Ett glatt humör är väl det väsentligaste.
F is for favourite song at the moment: "Country Roads" John Denver.
G is for favourite game: TP tror jag.
H is for home town: Stockholm.
I is for instruments you play: Gitarr, bas, trummor och piano (hyfsat).
J is for jam or jelly you like: Salmbärssylt.
K is for kids: Grabbhalvan, snart två bast.
L is for living arrangements: Radhus i västerort.
M is for mother's date of birth: 1952.
N is for name of your crush: Frugan.
O is for overnight hospital stays: En natt med en ilsken blindtarm på Bodens lasarett.
P is for phobias: Nej jag har klarat mig ganska bra.
Q is for quotes you like: Life is too short to spend with a crappy guitar.
R is for relationship that lasted the longest: 5 år and counting.
S is for sartorial style: Vad garderoben har att erbjuda. Jag har ingen uttänkt klädstil. Min fru kallade min stil för rockig söderslacker en gång. Men jag vet inte. Jag köper det jag gillar och blandar hej vilt.
T is for time you wake up: Mellan halv sex och åtta – det beror vems tur det är att gå upp med grabbhalvan.
U is for underwear: Ja det anväder jag.
V is for vegetables you love: Det mesta som är färskt.
W is for weekend plans: Denna helg har jag och min fru planerat en skogsprommenad. Detta trots att jag känner mig lika hemtam i skogen som skugsmulle gör på Stureplan.
X is for x-rays you've had: Vet inte riktigt. Det skall vara tänderna då – dom har ju röntgats en del.
Y is for yummy food you make: Köttfärssåsen brukar uppskattas, Bouillabaissen på min födelsedag var uppskattad. Dock lagar jag sällan samma sak två gånger - så det finns ingen riktig paradrätt. Skulle vara min fläskfilé i dragonsås då.
Z is for zodiac sign: Våg.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Nej jag skickar inte till någon. De som vill skriva egna svar kan ju sno den härifrån och sedan skriva en kommentar om det här, så jag kan läsa svaren.
Ä är för älsklingstrend: Jag gillar verkligen trenden nu med stora, relativt knipna, extra feta, versala rubriker.
Ö är för en önskan just nu: Att det skall lösa sig med det där lånet inom de närmaste dagarna, så jag inte behöver tänka mer på det sedan.

oktober 18, 2006

Pengarelaterade samtal ligger över mig som ett solkigt överkast gör över en jätteskön säng

Vi skall ta oss ett litet lån. Eller halvstort snarare. Vi får ju betala tillbaka en hel del på skatten och vi resonerade som så att när vi ändå skall låna kanske det är lika bra att låna lite extra så att det täcker de där andra grejerna också. (Vi har lite saker som ändå måste fixa förr eller senare.) Men många bäckar små och plötsligt blev det en hyfsat rejäl summa vi skall låna.
Men det är inte så mycket summan egentligen, som det är själva handhavandet med banken. Transaktioner, lånekalkyler, skattesatser, säkerheter och hela det där pengarelaterade drevet ger mig utslag. Jag får magkatarr bara av att tänka på det.
Det spelar mig ingen roll om allt trasslande ger oss lön för mödan i form av lägre månadskostnader. Jag skulle gladeligen ta en högre månadskostnad bara jag slapp befatta mig med det där kalkylerandet.

Kan man vara allergisk mot samtal om pengar? Jag tror jag är det. Jag blir trött, matt och illamående bara jag tänker på att jag måste gå till banken.

Men det är bara att bita ihop.

oktober 17, 2006

Den långa svarta mittdelen av nittiotalet

Lotten skriver idag om Expressens misslyckade rubrik. ("Hamilton betalar sin barvakt svart".)

Dn.se vill inte vara sämre och publicerade nyss denna korrläsargroda:



Att nittiotalet var långt, det kommer jag ihåg. Men jag trodde inte att det var så illa att någon smög in 23 år i mitten där någonstans.
Eller var det månne de anlitade personerna själva som var under 23 år gamla – under mitten av nittiotalet?

Over-nite senstation

Det är nu nästan ett år sedan den där höstruskiga måndagskvällen i oktober förra året. Då vi tre åkte tvärs över hela stan för att titta på ett radhus min fru hade fått syn på i en tidningsannons. Ett radhus i fyra etage. Byggt 1957 i senfunkisstil. Det lät så himla märkligt. Så intressant. Tyvärr låg det i helt fel del av stan – så det kunde verkligen inte bli tal om något annat än en nyfiken blick.

Västerort visade upp sig från sin allra sämsta sida den dagen. Det var mörkt och ruggigt. Det regnade och blåste iskalla sidvindar. Dessutom gick vi en omväg så att vägen till huset från tunnelbanan blev det dubbla mot verkligheten.
Vi som hade tänkt detta som ett kvällsnöje, ångrade oss nästan då färden från dörr till dörr tog över en timme. Grabbhalvan var inte direkt stormförtjust i att sitta still i en barnvagn som stod still i en tunnelbanevagn i 45 minuter.

När vi väl kom fram parkerade vi barnvagnen utanför dörren och klev in.
Vi var hemma. Det kändes direkt. Magskänslan var överväldigande, och den bara växte när vi såg resten av huset. Alla våningarna med alla trapporna. Mat-, grov- och fulkällarna. Tomten på baksidan.
När jag stod på tredje våningen, i det som idag är grabbhalvans rum, och blickade upp mot fjärde våningen med vardagsrummet och det höga taket och samtidigt såg köket en våning ner genom de öppna trappstegen visste jag att vi hade hittat rätt.
Fel del av stan eller inte – det här huset skall vi ha!

Och efter många turer med en strulig budgivning och ditten och datten flyttade vi in lagom till jul. Vi trivs fantastiskt bra i vårt fina radhus.

oktober 16, 2006

Tiden går så fort – min son med

Ett år och två dagar sedan nu. Det känns som två månader sedan.

En hund på scenen grävandes i komposten

Vi var hundvakter i helgen. Min lillasyster gav sig iväg på. Han heter något hollywood-orientaliskt men jag kallade honom mest för skuggan. Det efterson han likt en osalig ande var mig i hasorna hela helgen. Han lämnade mig knappt ur sikte en sekund. Trevligt att vara poppis!
Mindre trevligt att hunden hade vissa problem med att inse det här med att man får pinkmarkera utomhus – men absolut inte inomhus. Så vi har haft ett par turer med rengöringsmedel och skurtrasa mellan varven. Ingen hjödare direkt.
Men det är ju inte mycket att göra något åt. Man kan inte uppfostra en hund på en helg. Det där får min lillasyster ta hand om – det är ju trots allt hennes hund.

I lördags hade min fru premiär! Jag hade fixat barnvakt för att kunna vara på plats i publiken. Strålande tider och levande hjortar – jag är så himla stolt över min fina fru. Hon strålade!
Efter föreställningen gick jag och en vän jag hade med mig och åtnjöt ett par pilsner på lika många ölhak. En allt igenom trevlig kväll.

Igår efter frukost insåg vi att den där höga höstdagen var kommen. Jag skrev om den här dagen redan för en månad sedan. Det är ingen hemlighet att jag har längtat lite. Det blev väl inte riktigt som jag romantiserade om där för en månad sedan. Men om man byter grytkoket mot pizzabudet och struntar i tjocktröja och halsduk så kom vi ganska nära ändå. Skönt att ha det gjort, och fantastiskt skönt att spendera en hel dag ute i friska luften. Nu längtar jag redan till det är vår och vi får plocka fram allt vi nu för vintern röjt undan.

oktober 13, 2006

Otroligt sporrad

Jag sprang på den här bloggen, och blev väldigt sugen på att göra en liknande sida. Men tid är inte det jag har mest av direkt. Jag skall fundera lite på det. Tänka igenom det. Skall jag driva en sådan blogg vill jag göra det intressant: med piffiga tips om korsbefruktningar i musiken av typen: gillar du det här borde du även gilla denna skiva, och så vidare.
Problemet (med också den stora utmaningen) är givetvis att jag har rätt många skivor. Och nu menar jag inte nedtankade mp3-mappar på datorn, utan faktiskt, fysiskt och lagligt inhandlade CD- och vinylskivor. Jag gissar på kanske 250 vinyler samt bortåt 600 CD-skivor. Det blir en hel del bloggande det. Även om jag skriver om en skiva om dagen, skulle det ta mig över två år.
Visserligen är det kanske skönt med tanke på eventuell skrivkramp, att redan innan man startar ha uppslag för över sjuhundra blogginlägg.
Men det hela ter sig en aning monumental.

Vi får se, jag skall fundera.

För övrigt skrev jag lite om mina skivor för någon vecka sedan. Läs det här.

oktober 12, 2006

Back in business

Tillbaka på jobbet efter ha varit hemma sedan i fredags. Märkligt att de inte, med tanke på den knappa tiden till deadline, jobbar på så att så mycket som möjligt är gjort till jag kommer tillbaka och bara styr upp det sista. Nej, allt ligger nere och alla blir handlingsförlamade och allt ligger i en stor hög i min mailbox.
Familjepappan spenderade den gångna veckan med att hjälpa sonen att bli frisk.
Nu skall jag spendera resten av veckan med att vara pappa åt de på jobbet också.
Tjohooo!

oktober 11, 2006

Feber och Kalle Anka-kex

Grabben är fortfarande febrig. Idag går vi till vårdcentralen och kollar av – bara ifall att.

Jag hade ett längre samtal med min projektledare på jobbet och hon var väl inte överlycklig att jag är hemma när jag har två stora projekt på gång på jobbet. Men vad gör man? Min fru är mitt uppe i en jätteintensiv rep-period nu innan premiären på lördag och det finns inte att hon kan vara hemma. Det är bara att sätta på sig superpappa-kläderna och köra.
Jag har dock lyckats fixa barnvakt till ikväll, så att jag kan träffa grabbarna en sväng i replokalen och jama lite. Jag har ett hyfsat behov av att träffa vuxna människor efter fyra dagar tillsammans med en febrig och grinig matvägrande son.

På tal om mat så bjuder den där matlistan på oanade överraskningar. Fem Kalle Anka-kex. En macka med köttfärsröra. Stod det plötsligt på listan. När åt jag dom? Jag kommer knappt ihåg.
Småäta is my middle name, verkar det som.

oktober 10, 2006

Jag mår fint

...min son gör det däremot inte. Då min fru har det stressigt värre eftersom det är premiär på lördag, har jag fått run the show ensam här ett par dagar.
Grabben har nya tänder på gång och varje gång det är så får han rysligt hög feber och svårt att äta. Det gör honom självklart genomkrasslig och relativt jättematt.
Men det är på bättringsvägen nu. Förhoppningsvis är han tillbaka på dagis imorgon -- och jag kan jobba igen.

Jag har -- inspirerad av min nyfikenhet i allmänhet och tv-programmet Du är vad du äter i synnerhet -- börjat att skriva ned allt jag äter. För att sedan efter en vecka eller en månad eller så kunna kanske kunna komma med några goda råd till mig själv.
Men redan efter två dagar kan man se tendenser: vad mycket kaffe jag trots allt dricker, jag hade ju i det närmaste slutat med kaffe trodde jag.
Allting är väl förstås relativt.

oktober 06, 2006

Alla trevligheter inställda

Jag är sjuk och tänker inte blogga idag. Så det så.
Alla eventuellt trevliga skriverier jag skulle kunnat leverera här idag har till förmån för yoghurtätning och kvicka turer till toaletten ställts in.
Jag är magsjuk, således.

Läs mina tidigare skriverier i arkivet till vänster. Eller varför inte några av mina länkar i stället. Läsvärda allihop.

/Herr R

oktober 05, 2006

En liten återkoppling

Jag fick ganska många reaktioner på det jag skrev om i förrgår. Det är en märklig känsla att få reaktioner på detta, som jag inte pratat om, annat med en handfull personer. Och kanske bara med min fru så ingående som jag beskrev det nedan.

Signaturen Eva går genom en väldigt tuff period i sitt liv nu. Hon skrev två direkta frågor bland kommentarerna igår som jag täkte försöka besvara här och nu.

Vad jag kan förstå av det jag läser om dig nu, så gick du igenom en sån svår händelse stark men ändå med en sorg och saknad i själen?
Det sammanfattar väl det hela ganska bra. Saknaden har gått upp och ner lite genom åren. Men det är ändå nitton år sedan nu. Jag har levt längre utan farsan än jag levde med honom. Det här är mitt liv och jag har inget att jämföra med. Så det jag saknar är honom som person. Inte så mycket en pappa. För det har jag inte haft på så länge att det känns som det normala.
Hela det här känns väldigt utagerat från min sida. Visst kommer det stunder då man tänker på honom. Men det går också långa stunder utan att han ens finns i mina tankar. Det har kanske förändrats en del nu när jag själv har fått barn. Släkten känns viktigare än någonsin, och jag hade verkligen velat att han fått träffa min son.


Vad hade du önskat att din mamma/familj hade gjort annorlunda för att underlätta för dig i din sorg?
Min mamma blev hux-flux ensam med tre barn och det som trettiofemåring. Ändå lyckades hon uppfostra oss till trevliga individer samt att hålla kåken i schack. Så jag kan jag inte säga något om det. Märligt att hon lyckades trösta och stödja oss så pass mycket som hon ändå gjorde. Det var kanske hon som skulle ha behövt mest tröst av alla.
Vi har aldrig mörkat om det här i min familj. Upp med hemskheterna på köksbordet bara, så vi fick prata om det. Vi har alltid pratat väldigt mycket om det. Första åren var det kanske mest sorgarbete, senare blev det mer inriktat på att minnas och glädjas åt det man minns av farsan. Mycket anekdoter och mycket garv. Att kunna skratta åt minnen och skämta om det hela har hjälpt oss mycket.
Jag har funderat lite på om det hade varit en bra idé att vi hade fått prata av oss med en barnpsykolog eller liknande. Men det är svårt att sia om nu så många år senare.

Jag och mina systrar tog oss igenom det här med hälsan i behåll – och det är väl egentligen allt som räknas?

oktober 03, 2006

Den 18 oktober 1987

Jag vet inte vad jag gjorde dagen innan. Jag har ingen aning om vad jag gjorde dagen efter. Men den 18 oktober 1987 minns jag i stort sett var enda minut av.

Jag började dagen med att efter frukost åka till diverse bilhandlare i stan tillsammans med en kompis samt hans farsa. De skulle nämligen till att köpa en bil. Jag minns att de bestämde sig för en Fiat Croma. Jag tänkte då att jag skulle reta min egen far lite angående det, eftersom han några månader tidigare hade köpt en ny bil. Han också hade suktat efter den då ganska spännande Fiat Croma, men plånboken tillät inte det. Det fick bli Cromans lillebror Fiat Regatta för vår del.
Efter dagsutflykten till Stockholms bilhandlare blev jag hemskjutsad. Min kompis hoppade av han med, då vi tänkte umgås resten av dagen. Mina båda systrar var hemma men annars var huset tomt. Morsan och farsan var och sprang en sväng i spåret.
Vi satt oss i vardagsrummet – där den stora stereon stod – och hängde på Kiss (då) nya LP: Crazy Nights och inledde ett parti av det kinesiska kortspelet Mahjong. När nålen nådde fram till vinylens andra låt "I'll fight hell to hold you" kom min storasyster in och avbröt oss.
– jag pratade nyss med mamma, sa hon. Pappa har fått något paj på hjärtat när de var ute och sprang. Han åkte ambulans in, men morsan är med honom nu. Hon kommer hem senare. Moster och hennes snubbe kommer över till oss (de bodde i närheten då).
Tiden stod still. Jag visste inte vad jag skulle göra, säga eller tänka. Min kompis blev givetvis obekväm i situationen och ursäktade sig och åkte hem. Jag vet inte varför det blev så men jag var väldigt fokuserad på de sista orden min morsa sade till min syster: ni måste äta. Det var som den andra informationen var för komplex för att ta in. Det var det enda min reptilhjärna kunde hantera: mat. Jag tog en banan. Strax efter det ringde det på dörren. Jag gick till dörren för att öppna, men då jag såg att det var min lillasysters kompis vände jag bara mitt i hennes mening "hej är M hemma...?" och gick därifrån utan att vare sig säga något eller stänga dörren. Jag bara gick. Och mosade bananen i handen, för att jag klämde den så hårt, utan att tänka på det. Jag släppte den bara rätt ner på köksgolvet utan att registrera att det egentligen hände. Min storasyster informerade lillasysters vän ganska kort att vi har en familjekris, du får gå hem.
Strax efter kom lillasyster ut från sitt rum och hade gjort en liten tavla. Det var ett eller två kort på farsan, och så hade hon skrivit "Pappa ljuva pappa" under.
Jag och min storasyster skällde jättemycket på henne. Han var inte borta – bara dålig. Idiot!
Min storasyster föreslog idén om att om farsan klarar det här så skall han få världens finaste julklapp i år. Vi andra höll med. Vi var bara 13, 12 och 9 år gamla.

Sedan gick jag in på mitt rum och la mig på sängen. Jag noterade att min moster och hennes man anlände. Jag noterade att de pratade i köket. De skulle få i oss mat, var de informerade om. De grävde i frysen och tydligen var det varmkorv de fastnade för. Jag hörde att samtalet plötsligt brusade upp. De talade högre och intensivare. Jag låg blick stilla på sängen och vågade knappt andas. Deras samtal crecenderade i fyra ord från min moster. Fyra ord. Det gick någon sekund. Det kändes som en evighet. Sedan exploderade luften med mina systrars gallskrik.
Och jag förstod. Det hon hade sagt var: han är redan död. Hon trodde att vi visste. Men vår mamma hade inte vågat säga något över telefonen, hon ville vänta till hon kom hem för att berätta det själv.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag flög upp ur sängen och gick bort mot dörren. Jag fick någon slags konstig känsla i näsan, som om det knöt sig i luftvägarna. Som om hela jag fick kramp. Jag hejdade mig en smula. Jag kunde inte bara komma ut i köket utan reaktion. Jag måste få ur mig något på samma sätt som mina systrar fick ur sig sitt gallskrik. Men jag hade inte fått informationen sådär direkt, och jag kände mig konstigt snuvad på den där direkta reaktionen – jag kände mig ensammast i världen. Det hela resulterade i ett tafatt slag i väggen med knytnäven.
Denna stund har farit många varv genom mina tankar sedan dess. Att jag inte fick vara med när orden sas. Att jag inte fick några armar att kasta mig i när beskedet nådde mig. Att jag låg stilla på min säng och knappt vågade röra mig. Hur hårt slog jag i väggen egentligen? Jag var bara 12 år och inte alls så stark som jag skulle behövt vara för att med ett slag få ur mig alla känslor jag kände då. Hur mycket jag älskade farsan.
Det blev inte ens ett märke i väggen. Den borde rasat samman.

Situationen var knappast lätthanterlig för min moster. Hon är 15 år yngre än min morsa. Hon var alltså 20 år när hon stod där med tre grinande systerbarn vars pappa just hade dött knall och fall. Inget drömscenario direkt.

Timmarna flöt på och vi var i chock allihop. Min farmor och farfar kom hem till oss. Farmor visste inte för än hon kom in genom vår ytterdörr, att han hade dött. Farfar hade inte vågat säga något. När hon fick beskedet stod hon i vår hall. Det gjorde jag också. Hon sparkade av sig skorna och sprang in i huset och bort mot vardagsrummet för att gömma sig, skrikandes nej, nej, nej. Jag var inte gammal nog att hantera alla intryck. Alla märkliga känslor.

När morsan kom hem var huset mer eller mindre fullt av släktingar och vänner. Min far var lokalkändis i den villaförort vi bodde i då. Han jobbade med ungdomar och var mycket omtyckt. Det ringde på dörren säkert tio gånger under kvällen. Eftersom flera ungdomsgäng var ute och vankade och bestämde sig för att gå till vårt hus och höra om ryktena som gick på stan var sanna.
Och det var de ju.

Man kan tänka sig att det var en jobbig stund för morsan när hon kom hem efter att ha lämnat sin blott 38-årige make på akuten och nu åkt hem som en 35-årig änka och trebarnsmor. Än tyngre var att huset kryllade av folk – alla där för att visa sitt stöd givetvis. Men vi ville bara vara själva. Hon samlade snabbt ihop oss ungar och föste in oss i min storasysters rum. Hon bodde längst in i huset, längst bort från ytterdörren.
Vi satt oss på sängen och mamma höll om oss och utbrast gråtande: vi har ingen pappa länge. Hon trodde att vi inte visste! Hon ville bli den första som berättade för oss. Ingen av oss tre vågade säga att vi redan visste. Vi spelade med. Och jag kände mig väldigt illa till mods över att behöva låtsas. Jag var ju genomledsen på riktigt – men allt blev fel och min 12-åriga hjärna resonerade inte som den gör nu 19 år senare.

Sedan ville vi gå och lägga oss. Vi tre intog mammas och pappas säng. Vi bråkade om vem som skulle få sova på pappas sida. Jag fick det. Mina systrar delade på hans pyjamas. Jag vaknade efter någon timma och undrade var morsan var. Allt var så konstigt och allt var så läskigt och det kändes som om jag skulle kvävas.
Jag sprang ut ur rummet för att leta rätt på henne. Men överallt, i hallen, i köket, i vardagsrummet var det fullt med folk jag inte kände igen. Vilka alla var och varför de var där förstod jag inte. Jag hittade inte heller morsan så jag sprang tillbaka till sängen.
Sedan somnade jag och minns lika lite av dagen som kom efter som jag gör av dagen som var innan.

Farsan var inte sjuk. Inte sjuklig. Ingenting. Ingenting som kunde ha fått oss att ana att hans tid var på väg att ta slut. Obduktionen visade att han hade ett medfött hjärtfel, något med klaffarna. Det är tydligen högst ovanligt och inte ärftligt. Man vet inte om det, och man känner inget av det. Förr eller senare blir det fel i blodflödet, och hjärtat mer eller mindre exploderar. Man dör inom någon minut. Det går att upptäcka vid en hjärtröntgen – men vem som är frisk och kry går och röntgar hjärtat?
Han var en ganska sportig farsa. Han spelade fotboll i korpen. Han spelade hocke-bockey på vintern. Han tränade mitt hockeylag. Han joggade ofta med morsan. Och även om han dog under en joggingtur kunde det, enligt läkarna, lika gärna ha hänt om han var hemma och lyfte en stol.

Det här är min version. Som jag i mitt 31-åriga minne tolkar denna dag jag upplevde och såg med ett par då 12-åriga ögon.
Jag har aldrig skrivit om det här förut. Det var en märklig känsla att göra det nu, efter alla år.
Tack för att du läste det.

Musikfrågor

Jag hittade frågorna hos Sandra, och snodde dem rakt av.

Vad lyssnar du på för sorts musik?
Allt. Det låter som en klysha men det är faktiskt sant. I min skivsamling samas Queen, Robyn, Whitesnake, Al DiMeola, James Brown, Napalm Death, Puccini, Doktor Kosmos, Peter Tosh, Jojje Wadenius, Maria Callas, The Shadows, Frank Zappa, Svante Thuresson, Stina Nordenstam, Jimi Hendrix, Debussy, Charles Mingus, Busta Rhymes och Serge Gainsbourg. Bland annat.

Favoritartist?
Det beror helt på situationen.

Låt som gör dig glad?
Det finns många Pepole Say med The Meters och Till havs inspelad med Jussi Björling var de första två gladlåtarna jag kom på.

Bästa låten?
Jo men eller hur.

Sämsta låten?
Det kan jag inte säga heller, men den där Crazy Frog-låten ligger väl bra till?

Bästa partyhiten?
It's your thing med The Isley Brothers är en av dem iallafall.

I din mp3-spelare?

Just nu:
Springsteens Darkness on the edge of town-skiva.
Tom Waits Blue Valentine-skiva.
Steely Dans Pretzel Logic-skiva.
Samt Eva Cassidys Songbird-dito.

Mer vatten

Grabbhalvan skall iväg med dagis och bada idag. Det är inte hans premiärtur till badhuset, han har åkt med min fru förut. Men det är hans premiärtur med dagis.
De åker tydligen fyra ungar och två fröknar åt gången. Nu är det alltså hans tur.
Lilla grabben.

Jag är vansinnigt nervös och känner att jag inte litar på att de där dagisfröknarna har full koll. Visserligen är de jättemeriterade och har onekligen en grymt mycket större erfarenhet av barn i allmänhet och barn i badhus i synnerhet än vad jag har.
För jag har aldrig varit med min grabb på badhus. Jag har aldrig varit med något barn på ett badhus.
Ändå önskar jag allt jag kan att det var jag och inte dagisfröknarna som åkte till badhuset. Jag skulle nämligen inte släppa honom med blicken för ens en sekund. Det gör säkert inte de heller – men det kan ju inte jag veta.

Min fru tycker att jag är harig, och kanske är det så.
Suck.

Vatten

Igår när jag hämtade grabbhalvan på dagis hade han nya kläder på dig. Eller nygamla snarare. Han hade sina reservkläder på sig, som vanligtvis ligger i ett skåp på dagis och inte används. Men han hade tydligen lekt ute. Fröknarna förklarade att han blivit lite blöt och att hans kläder hängde i torkskåpet. I torkskåpet hängde han fleecejacka, som han har under regnjackan. Hans regnbyxor, hans byxor, hans undertröja, hans stövlar och hans strumpor. Han hade med andra ord blivit dyngsur. Visserligen regnade det igår – men det var inte många minuter. Hur är det ens möjligt att bli så våt att till och med stövlar och regnbyxor inte pallar med. Strumporna var som ursköljda.

Det är mycket lär sig som småbarnsförälder: att regnkläder inte har en chans mot en (knappt) tvååring var gårdagens lärdom.

oktober 02, 2006

Hipp hipp hurra!

Det är lite märkligt nu för tiden eftersom min fru är ett par månader äldre än jag, men född samma år. Förr i tiden, när jag fyllde tjugofem exempelvis, blev det ett stort steg och jag kände mig faktiskt äldre den där dagen. 25 oj vad ofantligt gammal jag är – tänkte jag då.
Men nu hinner min fru på något sätt värma upp siffran och avdramatisera den. Det känns med andra ord som att jag redan var 31 innan i lördags. 32 däremot hade känts sådär everestaktigt som 25 en gång kändes. Men 32 det blir jag inte för än om ett år – och då har ju hon hunnit avdramatisera även denna siffra. Strålande tider, onekligen!

Helgen firades alltså med att fira min 31-årsdag.
I lördags morse blev det presenter på sängen av lilla familjen. Ja må han leva och grabbhalvan hade till och med signerat sitt paket. (Givetvis på ett sedan länge bortglömt språk, men dock.) Sedan spenderades dagen med lite städning och stök då mina systrar skulle komma på middag på kvällen.
Systrarna, minus en, plus en sambo och min kanske närmaste vän dök upp vid sextiden. Jag hade gjort en bouillabaisse som blev fantastiskt god, om jag får säga det själv. Till efterrätt bjöds crème brulé, då jag bland annat fått en gasbrännare i födelsedagspresent.
Sedan blev det vin och snack till ganska sent. En alltigenom trevlig kväll.

Igår hade vi onekligen en hel del disk att ta tag i. När det var uppröjt och klart begav jag mig in till stan för att se Djurgårn ta sin första seger på Stadion på flera månader. Det var trevligt.
Sedan begav jag mig hem och röjde upp det sista och det tvättades en hel del och sedan blev det pizza och en dålig svensk långfilm på hyr-dvd.
Sedan somnade vi som små grisar alla tre.