oktober 05, 2006

En liten återkoppling

Jag fick ganska många reaktioner på det jag skrev om i förrgår. Det är en märklig känsla att få reaktioner på detta, som jag inte pratat om, annat med en handfull personer. Och kanske bara med min fru så ingående som jag beskrev det nedan.

Signaturen Eva går genom en väldigt tuff period i sitt liv nu. Hon skrev två direkta frågor bland kommentarerna igår som jag täkte försöka besvara här och nu.

Vad jag kan förstå av det jag läser om dig nu, så gick du igenom en sån svår händelse stark men ändå med en sorg och saknad i själen?
Det sammanfattar väl det hela ganska bra. Saknaden har gått upp och ner lite genom åren. Men det är ändå nitton år sedan nu. Jag har levt längre utan farsan än jag levde med honom. Det här är mitt liv och jag har inget att jämföra med. Så det jag saknar är honom som person. Inte så mycket en pappa. För det har jag inte haft på så länge att det känns som det normala.
Hela det här känns väldigt utagerat från min sida. Visst kommer det stunder då man tänker på honom. Men det går också långa stunder utan att han ens finns i mina tankar. Det har kanske förändrats en del nu när jag själv har fått barn. Släkten känns viktigare än någonsin, och jag hade verkligen velat att han fått träffa min son.


Vad hade du önskat att din mamma/familj hade gjort annorlunda för att underlätta för dig i din sorg?
Min mamma blev hux-flux ensam med tre barn och det som trettiofemåring. Ändå lyckades hon uppfostra oss till trevliga individer samt att hålla kåken i schack. Så jag kan jag inte säga något om det. Märligt att hon lyckades trösta och stödja oss så pass mycket som hon ändå gjorde. Det var kanske hon som skulle ha behövt mest tröst av alla.
Vi har aldrig mörkat om det här i min familj. Upp med hemskheterna på köksbordet bara, så vi fick prata om det. Vi har alltid pratat väldigt mycket om det. Första åren var det kanske mest sorgarbete, senare blev det mer inriktat på att minnas och glädjas åt det man minns av farsan. Mycket anekdoter och mycket garv. Att kunna skratta åt minnen och skämta om det hela har hjälpt oss mycket.
Jag har funderat lite på om det hade varit en bra idé att vi hade fått prata av oss med en barnpsykolog eller liknande. Men det är svårt att sia om nu så många år senare.

Jag och mina systrar tog oss igenom det här med hälsan i behåll – och det är väl egentligen allt som räknas?

2 kommentarer:

Anonym sa...

:)
/s

Eva sa...

Hej igen.
Det känns trösterikt det du säger.
Att man på något sätt alltid tar sig igenom svårigheter och sen blir ju livet bra ändå.
Livet fortsätter ju trots allt ändå även om man hamnar i djup sorg.

Jag tror också på det där att minnas någon genom att skratta och glädjas åt att man fick känna personen så länge det gick.