oktober 17, 2006

Over-nite senstation

Det är nu nästan ett år sedan den där höstruskiga måndagskvällen i oktober förra året. Då vi tre åkte tvärs över hela stan för att titta på ett radhus min fru hade fått syn på i en tidningsannons. Ett radhus i fyra etage. Byggt 1957 i senfunkisstil. Det lät så himla märkligt. Så intressant. Tyvärr låg det i helt fel del av stan – så det kunde verkligen inte bli tal om något annat än en nyfiken blick.

Västerort visade upp sig från sin allra sämsta sida den dagen. Det var mörkt och ruggigt. Det regnade och blåste iskalla sidvindar. Dessutom gick vi en omväg så att vägen till huset från tunnelbanan blev det dubbla mot verkligheten.
Vi som hade tänkt detta som ett kvällsnöje, ångrade oss nästan då färden från dörr till dörr tog över en timme. Grabbhalvan var inte direkt stormförtjust i att sitta still i en barnvagn som stod still i en tunnelbanevagn i 45 minuter.

När vi väl kom fram parkerade vi barnvagnen utanför dörren och klev in.
Vi var hemma. Det kändes direkt. Magskänslan var överväldigande, och den bara växte när vi såg resten av huset. Alla våningarna med alla trapporna. Mat-, grov- och fulkällarna. Tomten på baksidan.
När jag stod på tredje våningen, i det som idag är grabbhalvans rum, och blickade upp mot fjärde våningen med vardagsrummet och det höga taket och samtidigt såg köket en våning ner genom de öppna trappstegen visste jag att vi hade hittat rätt.
Fel del av stan eller inte – det här huset skall vi ha!

Och efter många turer med en strulig budgivning och ditten och datten flyttade vi in lagom till jul. Vi trivs fantastiskt bra i vårt fina radhus.

6 kommentarer:

jill sa...

Vi hittade också hem förra hösten. En härlig känsla. Man bara vet liksom. Slogs som galningar i budgivning och sen mot fukt i bottenplatta. Men värt det.

Nästan så man önskar att du visade lite bilder... =)

R Skriverier sa...

Ja jo bilder vore ju bra.
Klickar du på augusti 2006 här i arkivet till höger ser du iallafall bilder från köksgolvsrenoveringen i somras. Man ser kanske inte så jättemycket på dem, men man ser iallafall nästan den där vinkeln från plan tre, som jag skrev om. (Det är den inplastade bilden.)
Trappan uppåt går mot fjärde våningen, och den neråt mot köket och musikrummet. Men det är kanske lite mycket plast för att verkligen kunna se.

Tvillingmamma C sa...

1) Vad är en fulkällare?
Är det där man gömmer allt fult?

2)Hur avundsjuk är jag?
Vi har kört husvisningsmaraton VARJE helg i snart ett halvår och försmäktar. VÅRT hus finns inte och vi finner oss budandes på hus som bara nästan rätt.

R Skriverier sa...

Haha, definitionen av en fulkällare kan nog variera. I vårt fall är det ett rum innanför grovkällaren. Rummet har grusgolv, relativt jättelågt i tak och rymmer – förutom den jättestora tanken till den gamla och sedan länge bortplockade oljepannan – mest damm och gamla spindelnät.
En fulkällare helt enkelt.

Misströsta inte angående huset. Förr eller senare så dyker det bara upp. Vi letade oss blinda i söderort och hittade inte hem förän vi tittade mot ett håll som verkligen inte kändes som hemma.
Det är ganska uppiggande att byta stadsdel!

smultronpaj sa...

Jag har också köpt hus!!! Idag!!! Hurra!!!

Anonym sa...

Zappa anyone?