Har inte alls rätt tempo nu. Kan sitta och stirra in skärmen hur länge som helst, utan att egentligen få något vettigt gjort. Hjärnan går på högvarv. Alltid högvarv. Men det hjälper mig inte speciellt. Har så mycket annat på gång, som jag borde. Som jag måste. Som jag inte gjorde. Allting på en gång - det är ändå så det nästan alltid blir. Andningspaus, ja visst - men vad jag behöver är en syrgasmask. Jag har lagt otroliga saker på hög nu. Travar kaknästornshöga förväntningspyramider mest hela dagarna. Vill ju att allt skall bli bra, men kan man verkligen tala om vatten över huvudet när man lever hela sitt liv på havsbotten?
Jag är extremt dålig på att planera min vardag. Jag gör allt på en gång. Visst är det bra - I get the work done - om man nu skall prata transatlantiska. Men jag undrar ibland om jag någonsin kommer hinna njuta av allt jag gjort. För när det äntligen är dags för att sitta ner och småle åt allt det fina jag kreerat. Kontemplera och interpunktera. Då har jag redan huvudet fullt av nästa projekt. Inser att det finns risk att jag låter helt bror-duktig, men så är absolut inte fallet. Problemet är att jag ofta nyttjar känslostölder. Jag suger ut känslan av att vara klar med projekt redan innan jag gjort dem. Jag har imaginära släppfester för min nya bok, innan jag ens har satt mig ner och skrivit "Det var en gång..." Likt en euroforiberoende vampyr suger jag ohjälpligt projekten rena från känslor - innan jag börjar. Sen står jag där med ett jobb som skall göras som redan är renslickat på allt positivt.
För det är kontentan. Det blir ingen fantastisk upplevelse att skriva den där boken eller måla den där tavlan. När min jättehjärna är klar med den har jag sugit ut allt sovel. Då återstår bara ett par tusen tangenttryckningar - eller vad det nu kan vara.
Lika upphetsande som att gräva ett dike.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar