Den outtömliga känslan

Det är något som kommer över mig. Som inte direkt slår nedåt, men inte heller gör någon vidare nytta. Något som inte kväver mig – men som baddar in mig lite för djupt. Sätter mig på avbytarbänken. Dock inte på läktaren.

Situationerna kan vara så olika men ändå samtidigt snarlikt konstruerade. Det kan vara en färd i folkmassor, det kan vara bara jag. Som en stor hjälm som lite tveksamt trycks över mitt huvud försvinner jag in. Det är bara jag som är instängd i jättehjälmen, alla andra verkar andas hur frisk luft som helst. Det är bara jag som sitter bakom väggar av glas och tror – eller vet – att det inte alltid bara är att krossa dem med en sten.
Instängd i mitt inre mår jag bra. Jag mår bra annars också men då har jag inte ambitionen hängande över mig som en gam. En gam som sitter på min axel och påminner mig om glasrutan som stänger ute. Jag försöker tafatt att gripa situationen vid hakan och ruska om. Men det blir sällan mer än tafatta försök. Ambitionen säger mig att jag nog måste uppfattas som en isolerad ö. En liten fin ö, dock vansinnigt ensam på det stora Havet Samkväm. Enfald eller inte men jag vet att jag kan mer. När jag sätter den sidan till är jag best in show. När hjälmen är långt långt borta är min hjärna lika glasklar som väggarna som stänger mig inne när den inte är det.
Allt slipper igenom – men jag når inte ut. Jag sitter en timme och bara lyssnar. Sitter en timme för mig själv bland alla andra.
Jag undrar om det inte beror på ointresse. För när jag är intresserad kan jag vara med hur bra som helst. Skarp. Engagerad. Men när situationen inte intresserar mig kliver jag utan vidare ned i glasburen. Eller så glider den över mig. Jag vet inte.

Jag förstår att det i grund och botten handlar om förhållandet ambition–realitet. Men hur fin den insikten än är så vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det. Ambitionen är alltid att vara med på banan. Ambitionen är alltid över förväntan. Även i de relativt triviala avseenden som detta. Men nej, det är fel. Detta är inte trivialt. Det är bara inte akut. Det är lågmalande men ack så effektivt. Sänker jag bara ambitionsnivån kommer jag säkert att glömma allt detta. Det kommer göra mig gladare. Mer tillfreds. Men det kommer aldrig att hända. Ambitionsribban ligger fast väldigt högt över min möjlighet. Alltid för högt. Sikta mot stjärnorna in absurdum. Men når jag trädtopparna, eller naglar jag fast ambitionen så högt att de egentliga stjärnorna blir trädtoppar och mina egna trädtoppar, som jag faktiskt når, förvandlas till grässtrån eller småbuskar på sin höjd.
Och vem är nöjd med en trädgård när man lovat sig själv skog?