Det här kan vara de sista orden från en ung man

Jag sitter här hemma och kan inte låta bli att låta tankarna bearbeta morgondagen. Hur kommer det att kännas efter. Vad kommer de att säga. Det är hon och jag mot rubbet imorgon.

Jag vet inte vad som kommer hända imorgon. Egentligen är det inte så speciellt. Det har redan hänt och det finns ingenting som kan hända imorgon som skulle kunna få mig att känna mig mer påverkad av det här än vad jag redan är. Men ändå känns det som att det är imorgon avstampet är. Första darrande steget mot något som kommer att bli början på ett nytt sätt att leva. Vare sig jag vill eller inte.

Men jag vill – och det är ju en jävla tur
De sista veckorna har gått så himla fort. Tiden rusar iväg och jag jobbar precis lika mycket som vanligt. Men det är inte som vanligt. Inte alls. Det är extremt ovanligt det här. Iallafall för mig. Jag bryter helt ny mark. Men det är å andra sidan något som jag är väldigt nöjd med. Jag vill det här.
Jag är bara extremt nervös för att jag inte är säker på att jag kommer att klara av det. Självklart kommer jag klara av det. Men jag vill ju göra det världsrekord-bra. Bäst hittills.

Världens bästa människa på alla plan
Jag sätter notoriskt ribban precis lika högt som vanligt. Men jag vet att jag borde avända mig av all lärdom jag har skrapat ihop under de åren jag knallat runt i den här verkligheten. Nu borde ju allt ställas på sin spets. Jag behöver inte vara orolig för att jag inte skall vara bäst, för jag är bäst.
    Men det är ju det jag är orolig för.
Det är nu jag skall övervinna allt det där som jag gjorde fel i första försöket. Det är nu allting skall klaffa. Strulpelle har blivit Stålmannen.
Nåja.

Men det är inte mycket jag kan göra än att hålla i sanningen så hårt jag kan och försöka se tuffare ut än jag är.
Och jag är ganska tuff.