Vuxenvals

Mycket av det jag gör nu handlar om olika grader av vuxenhet. Vet jag egentligen vad jag håller på med, eller är jag bara barnsligt förtjust i att låtsas?

Men det här är inte på låtsas. Det är etthundra jävligt uppenbara procent på riktigt. Det har jag bevis på. Ändå viker tanken ibland. Vajar i vinden, som det rågblonda livsavgörande jag faktiskt sått. Men hur skall jag kunna veta att det är nu det är? Hur skall jag kunna veta att det är nu bilden tas, som sedan för så många kommer vara den referensram inom vilken man mäter mig. För det handlar om att mätas. Fru Justitia står med vågskålarna i min hall. Väntar i köket. Sover under sängen. I sängen. Jag vet att tiden kommer då jag skall granskas. Det kan jag förlika mig med. Det som bryr mig förtillfället är frågan om jag borde ha väntat till hon kom självmant - vilket hon alltid gör, förr eller senare. Nu bjöd jag upp till dans själv. Kanske för att jag ville vara den som tog initiativet. Kanske för att jag ville på riktigt. Jag tror det.
De här tankarna är ibland lite för stora för mig. För även om de är mina så kan jag inte göra så mycket mer än att bara se dem hända mig. Överrumpla.