Repetera repetera

Jag har fastnat i vinkelvolten en smula - men det är kanske precis som vanligt egentligen. Inte fast således - beroende snarare.

Jag kan inte sluta tänka i dessa utförskaruseller. Jag måste tagga ner en smula. Låta tiden gå. Men jag analyserar som vanligt varenda sekund som om det var den sista på jorden. Även fast jag vet att jag överanalyserar, och ibland till och med sönderanalyserar, fortsätter jag okontrollerat.
Frågan är väl i och för sig bara intressant om man ställer den rakt ut - och så jävla dum är jag tack och lov inte. Men det är ändå så att nästan allting kan vara det viktigaste. Det svåraste. Det hårdaste.
Jag måste sluta med allting.
Alltid.

Man dras dock till att undra om noteringar och verklighets-kontroller som denna är ett kvitto på att problemet är under behandling, eller om det är ett kvitto på hur illa det är.