Uddlös står jag stampande. Trolösa ord myllrar mitt inre. Att inte känna är stora skräcken personifierad. Att inte veta vad som spelar roll. Ståndaktig är mannen. Försvagad är han inte. Beslutande. Betagande. Bedragande. Viljan att veta – men oförmögen att nå fram. Naken.
Som kallt regn över mina axlar faller alla mina ord ihop i en hög som växer sig större och starkare för varje dag. Kampen är lika gammal som gatan, men hur bra jag än känner den hittar jag ändå inte någon nödutgång ibland. Jag står fjättrad vid alltings hopplöshet bara för att jag inte vet hur jag gör när jag går här ifrån.
Tanken var att jag inte skulle titta. Inte tänka. Inte se. Men som den odiciplinerade dåre jag är stirrar jag rätt in i eländet i stället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar