augusti 22, 2005

En helg med min jävla familj

Jag spenderade helgen på landet tillsammans med fru och barn samt min syster, min morsa och min morsas man. Det hela började fint med att vi bestämde att vi skulle åka från Södermalm klockan 15.30. Det vill säga; min mor, hennes man och min syster plus två jyckar i en hyrbilsvolvo och jag plus compadres med pendeltåg från Södra Stadion.
Pendeltåget tar oss bara till Gnesta, och det är inte riktigt hela vägen till vår kåk. Tanken var att de skulle åka snabbare med bil än vi med pendeltåg och så skulle de svänga förbi kåken, lasta av syrra, morsa och jyckar medan morsans man svängde tillbaka till Gnesta för att fiska upp oss.
Men eftersom mina släktingar är som de är så går det givetvis inte att hålla någon form av tidsplan, någonsin. Vilket gav att när vi tillslut kom fram till Gnesta med packning och barnvagn och svettigt och hela baletten, så stod de fortfarande kvar med hyrbilsvolvon på Folkungagatan och lallade. Tack för den.
Så vi fick snällt vänta ett par timmar i världsmetropolen Gnesta. Men en massa packning och en barnvagnsknodd.
Nåja, timmarna gick och vi fikade och var på systemet och rätt som de var så kom de iallafall och vi kunde fiskas upp för vidare färd den sista biten ut till vårat landställe.

På fredagskvällen bjöds det på av grannen nyfiskade kräftor, öl, snaps, västerbottensost, knäckemackor och trevligt umgänge...vilket senare urartade till diskussioner om man kan eller inte kan plugga en universitetsutbildning samtidigt som man är föräldraledig.
Den diskussionen fick vår granne att ge upp och gå hem. Jag, frugan och morsan gav också upp och bytte rum och språkade i mer samsad ton om annat. Och min glada lillasyster och min mammas än mer glada man spenderade två timmar med allt argare diskussioner som slutade i svordommar och tårar från båda parter.
En trevlig kväll på landet alltså. Man kan undra hur två vuxna människor aldrig kan lära sig att de går varandra på nerverna om de gräver ner sig i diskussioner så där. De gör det allt för ofta. Och båda är lika envisa och ingen tänker ge sig innan den andra ger avbön på bara knän med en blomma mellan tänderna. Vilket är något som självklart aldrig händer.
Vi andra bara suckar och går därifrån. Jag förstår inte att de orkar.

Nåväl, lördagen bjöd på vidare snickerier på det där husbygget som vi har haft på gång i nästan två år. Det går frammåt men det går sakta. Många kockar ger långsammare husbygge kan man kanske sammanfatta det med. Men vi la om en rad takpannor som hade hamnat en aning för lågt. Och vi spikade vindskyddande papp på insidan av ena rummet, så vi sedan kan lägga isolering och smälla upp innerväggar. Och sedan var det någon vindskiva som kom på plats också.
Annars badade vi lite. Jag övningskörde en smula i hyrbilsvolvon. Annars tog vi det mest lugnt.

Söndagen bjöd på ganska tidig hemfärd, krossad omelett till lunch och fotboll på eftermiddagen.

Nu är det bara en och en halv vecka kvar!

7 kommentarer:

SANDRA sa...

Krossad omelett?

R Skriverier sa...

Ja, det är en riktig delikatess. Gör omelett i en nyinköpt stekpanna, som du inte lärt känna riktigt än, så försöker du "flippa" den lite för tidigt och så faller allt samman i små bitar. Stek färdigt den som den är och servera utspridd på talrik.

Anonym sa...

Ni borde inte lämna de bråkande sådär ensamma. Det finns faktiskt inget värre än när det händer att folk börjar gå iväg från en diskussion. Nästan alltid är någon mer gåpåeende än den andra och det är hemskt att vara ensam kvar och känna sig i underläge.

Ta ställning i stället. På ett bra sätt. Så kommer diskussionen att ta slut snabbare i stället och ingen behöver känna sig sviken av de som går sin väg.

R Skriverier sa...

Nej men jag tror inte riktigt du förstår.
Det handlar inte om att ta någons sida. Det handlar inte om att gå iväg och överge den ena eller den andra. Det handlar om två bångstyriga individer som väldigt ofta stångas om helt meningslösa saker. Det är någonslags prestige-grej, att ingen vill erkänna att den andra kan ha en poäng i det han/hon säger.
Det handlar inte om någon vettig diskussion, det handlar om ställningskrig och hårklyverier.
...och då är det lika bra att överge skeppet och sysselsätta sig med någonting trevligare. Då ingen av de två stångande är intresserade av att vika en tum från sin åsikt i frågan.
Det är mer så det är.

SANDRA sa...

Aha.

Anonym sa...

Men du, så där skulle folk säga om mina och min fars samtal också. Precis då där säger de. Men det är inte alls det jag känner. Jag känner igen beskrivningen allt för väl, men den är baserad på utifrånfakta, att man inte har frågat någon hur det egentligen är.

Det är faktiskt ingenting jag hellre vill än att någon ska lägga sig i och ta ställning. Helst för min ståndpunkt, men det funkar för den andres också. Då blir det i alla fall lättare att ge den rätt. För som du skrev, är det svårt att tillskriva den andre poänger i ett tvåpersonskrig.

Och dessutom, vem bedömer vad som är meningslöst och meningsfullt?

R Skriverier sa...

Jo, men jag tror kanske inte att man kan jämföra situationer sådär rakt av. Även om det säkert finns många likheter, tror jag att varje familjekonstellation är unik i sin sociala sammansättning.
Det är en lång och invecklad historia hur det kommer sig att de tu träter som de gör, och det finns flera parametrar som man kan ta hänsyn till. Men jag tänker inte gå in på det här.

Tro mig när jag säger att det är lika bra att låta de båda hålla på tills de är färdiga. De är ändå inte speciellt intresserade av att utomstående blandar sig i deras diskssioner.
De går i klinch med varandra lite då och då - det är bra att acceptera. På sätt och vis tror jag det är deras sätt att rensa luften.

Men för mig, som bara åkt ut till landet för att ta det lite cool bananas och varva ner, är det onekligen bara smolk.