juni 10, 2005

Semester var är du?

Nu känns allting bara som en evighetslång väntan på semestern. Varenda dag, varenda minut och sekund på jobbet tänker jag på den där torsdagen. Torsdagen innan fredagen. Fredagen som i den första juli. Den första dagen på semestern.

Förut brukade jag längta till jobbet på söndagkvällarna. Kanske till och med åka förbi en sväng på söndag eftermiddag och jobba ikapp lite. Det var en positiv känsla. Men den är helt bortblåst nu. Numera handlar det bara om pengar. Jag jobbar för att få pengar. Så vi kan bo kvar. Så vi kan äta mat. Men jag ser inget roligt i det. Ingen känsla av välbefinnande.
Visserligen kan det hetta till på jobbet och vissa saker kan väl fortfarande vara roliga. Men den där Stora Entusiasmen försvann någonstans i alla rationaliseringar och prisexempel.

Ser man lite konkret på saken har jag bara två aktuella alternativ.
1) Säga upp mig
2) Streta på och sluta klaga

...och det kan faktiskt vara hyfsat nära en upplösning. För jag skall vara föräldraledig september–december, no matter what. Jag vet att hösten är extremtfullspäckad för min del, och det kommer troligvis innebära att min Mrs Chef sätter sig på tvären när jag droppar nyheten om mina höstplaner för henne.
Men hon har inget val. Antingen är jag föräldraledig från jobbet eller så säger jag upp mig och är föräldraledig iallafall.
Det är de enda alternativen!
Jag är säker som ett kärnkraftverk, som Thåström sjöng.

3 kommentarer:

Anonym sa...

DET ÄR BARA ATT SÄGA UPP SEJ.
MAN MÅSTE FÅ TA DET LUUUGNT.

R Skriverier sa...

Visserligen. Men nu handlar det inte om att ta det lugnt eller inte. Det handlar först och främst om att ta hand om och ansvar för min son.
Jag är ju inte föräldraledig för min skull. Iallafall inte primärt.
Sedan att jag kommer må bra av det rent personligt, får väl ändå ses som en bisak. (Om än väldigt trevlig.)

/R

SANDRA sa...

I långa loppet: ta reda på vad du vill göra och se till att lösa det så att du får göra det.
Just nu: sluta klaga och streta på
:)