mars 29, 2006

Det går framåt

Min grabb är nu knappt ett och ett halvt år gammal. Och han har hunnit skaffa sig ett högst imponerande ordförråd. Det började lite trevande med mamma och pappa och titta och sådant. Men ganska tidigt kom oväntade ord med i hans vokabulär. Strumpa kunde han säga innan han fyllt ett år. Han löser fonetiken tämligen galant genom att först göra ett pruttande ljud med läpparna. Som om han leker med en bil. Sedan mynnar det där ut i ett "uum" och sedan lägger han bara till ändelsen -pa. Resultatet blir således ptrrrruum-pa, eller någonting ditåt.
Men nu de senaste veckorna har vi insett att han snabbt lärt sig många fler ord. Han förstår utan problem: mamma, pappa, hår, näsa, öra, mun, mage, navel, lampa, hund, strumpa, stol, bord, dricka, sked, mat, tallrik, välling med flera mat-, djur- och kroppsrelaterade ord.
Men han säger dem inte.

Om jag frågar honom var hunden är, så pekar han på den. Han kan inte säga "hund".
Han pratar relativt mycket, men det är absolut mest rappakalja. Mamma, pappa, titta, tack, duscha och strumpa – är egentligen de enda ord han säger själv. Var av det bara är mamma, pappa och strumpa som han säger varje dag. Titta säger han lite då och då, när han hittat något spännande själv och vill att man skall engagera sig. Då kommer det ett kort stötande ord, med väldigt mycket attack och uppspelt engagemang: Tyhttahh!
Han säger också sporadiskt "tack tack" när man ger honom något – men absolut inte alltid.
Duscha – eller "uscha" snarare – säger han däremot nästan varje kväll, tittandes uppfodrande på oss. Han älskar att duscha!

Det är lite lustigt att han förstår så relativt många ord, men inte har förmågan att uttala dem själv. Det måste vara ganska frustrerande om man tänker efter.

1 kommentar:

SANDRA sa...

Hm.
Och tänk de barn som inte börjar prata förrän seeeent.
Alla orde de kan, allt de förstår.
Undrar hur många som överdaltar.