Fiskpinnar under strumporna

Detta är skrivet som en del i bloggstafetten på Farsor som bloggar. Mitt tema var "Faderskapets största överraskningar – Varför blev det inte som jag planerat...?"

När jag berättade för nära och kära att vi var med barn fick vi, strax efter de första hurra-ropen, höra hur jobbigt det skulle komma att bli. Ni kommer inte få sova på flera år. Ni kommer inte kunna gå ut och ta en öl med vännerna som ni brukar. Ni kommer inte få tid att göra det ena…och ni kommer definitivt inte hinna med det andra heller!
Jag försökte leva mig in i den verkligheten. Jag funderade mycket på hur jag skulle reagera på att bli väckt mitt i natten av någon som är jätteledsen. Saken är att jag har ett vansinnigt dåligt morgonhumör. Om min fru så väcker mig i bara mässingen och säger ”god morgon älskling” med den sensuellaste röst hon kan uppbringa – kan jag utan att ens vakna be henne att dra åt helvete. Det är en dålig egenhet jag har. Två minuter efter det att jag slagit upp ögonen är dock det goda humöret återställt och allt är frid och fröjd igen. Men jag har ingen vidare kontroll över det där. Det gjorde att jag var mycket nervös för att jag skulle slänga ut knodden genom närmaste fönster när han drog igång sirenen klockan halv tre på natten.
Alla sa ju att det skulle bli så jobbigt.
Jag försökte förbereda mig på att byta bajsblöjor. Det måste lukta pyton. Visserligen är jag inte så kräsmagad, men alla sa ju att det skulle bli så jobbigt.
Jag försökte förbereda mig på att få hela köket nerkletat med mat. Jag försökte ställa min in på en jättejobbig, lång och segdragen förlossning med en massa blod och äckligheter. Och så vidare.

Sedan föddes min son. Det tog ganska lång tid, men det vore respektlöst mot min fru att kalla det jättejobbigt. Hon hade det jättejobbigt – jag väntade mest och försökte underhålla henne med mitt sällskap. Visst var det blod och visst var det äckligheter men det alla glömde berätta var om känslan. Känslan när min lilla son, klibbig och något syrligt luktandes, för första gången fick träffa oss. Första gången jag såg hans små djupblå ögon smälte jag som en sten som smälter som isglass i solen. Hur skulle detta kunna vara någonting jobbigt?
Jag var så inställd på att allt skulle bli så tufft att jag inte för mitt liv kunde föreställa mig känslan. Känslan av att ha en liten hand som mjukt håller mig om näsan när han sover. Känslan av första gången han kramade mig, hur han höll kvar och inte ville släppa taget. Känslan när han tog sats och för fösta gången ordentligt sade: pappapappapappapappapappapaaaa! Den stora kärleken jag känner när han skriker av skratt när jag kittlar honom. Den stora kärleken.

Självklart förstod jag redan innan jag fick barn att man kommer älska sina barn som inget annat. Eller det är inte riktigt sant. Jag förstod det inte, men jag visste att det måste vara så. Men jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att det skulle kännas så här. Att det kunde vara så fantastiskt fint, men också skrämmande fragilt. Gigantiskt stort, men också vansinnigt ömtåligt.

Jag tycker att de borde prata mer om det här på föräldraträffarna innan förlossningen. Man pratar bäckenbottenuppluckring och skengraviditeter men glömmer bort att nämna känslan. Den underbara känslan av att vara förälder. Man pratar om femminutersmetoden och akuta kejsarsnitt. Men säger ingenting om glädjen av att få barn.
Visserligen är det kanske en genomtänkt strategi – vi pratar bara om tråkigheterna nu så kommer de tycka att allt är en bit kaka sen när kärleken väl har gjort sitt.

Jag tycker på något sätt att den vägledning jag fick innan förlossningen var att jag skulle förbereda mig på att ha extremt mycket jobbiga situationer att se fram mot. Och jag var inställd på det. Jag var inställd på det värsta, av allt. Jag var beredd. Jag ville ha det här barnet och jag skulle möta honom med tvättlappar och allt tålamod jag överhuvudtaget kunde uppbringa.
Men det har inte ens varit jobbigt. Visst har det varit svårt ibland när han varit otröstlig. Och tungt när han varit sjuk. Men allting överskuggas hela tiden av en känsla att det här klarar vi – grabben, frugan och jag. Det är det jag tycker de borde prata om på föräldraträffarna inför förlossningen. Känslan av att det här klarar vi. Det här är kul!

Jag blir aldrig sur på min son när han väcker mig mitt i natten. Jag har inte sovit en hel natt sedan natten mellan den 23 och 24 november 2004. Men det gör mig ingenting. De få gånger jag har sovit själv sedan dess, och således har haft möjlighet att sova ut, har jag vaknat vid tresnåret och undrat var grabben är…och har haft svårt att somna om. Det handlar inte om att inte få sova. Det handlar om att inte kunna sova fast man får.

Och visst är det jobbigt att behöva städa hela köket efter varje mål mat. Men känslan av intrampade fiskpinnar under strumporna är mycket mer kärleksfull än man kan tro.