mars 01, 2006

Avsaknaden av en referenspappa

Det slår mig ibland att det är lite ensamt i papparollen nu. Visserligen har jag en nära vän som har en son som är någon månad äldre än min grabb. Men det är också allt. De bor dessutom på precis andra sidan stan - över en timme i resväg gör våra besök hos varandra tämligen tunnsådda.
Resten av mina vänner är kvar i samma ute-på-korgen-nästan-jämt-livssstil som jag också begagnade innan jag träffade min fru och skaffade barn. Det är kanske inte riktigt så att vi glidit ifrån varandra, men vi är i väldigt olika faser av livet. Visserligen är några av dem sambos sedan länge och lever mer eller mindre stadgat. Men är man ett par som bor i stan utan barn, har man onekligen ett annat fokus än om man är småbarnsföräldrar i spenaten, som vi.
På sätt och vis är allt som vanligt. Jag har nästan alltid varit först med alla sådana här saker, om jag jämför med mina vänner. Jag var först att flytta hemifrån. Jag var först med att börja jobba. Jag var först med att flytta ihop med någon. Jag var först med att flytta isär från någon. Jag var först med att gifta mig och skaffa barn. (Nej nu ljög jag. Min vän på andra sidan stan fick faktiskt barn 2 månader innan vi.) Och så vidare.
Nu låter det som att jag tror att det är någon tävling, så är det verkligen inte. Men jag känner igen mönstret. Jag drar ifrån och blir ensam i ett nytt sätt att leva. Efter en stund kommer mina vänner ikapp och så är alla på ungefär samma nivå…sen tar jag ett steg till och blir lite ensam igen. Och så håller det på.
Skillnaden nu är att när jag var först med att börja jobba gjorde det inte så stor skillnad. Jag behövde inte prata av mig om arbetsdagen med mina vänner – det fanns inget sådant behov. Men nu när jag är förälder och det finns en hel massa saker som jag skulle vilja prata med mina vänner om – lever de ett helt annat liv. Konversationer om föräldraskap kräver onekligen ett visst mått av erfarenhet. Annars blir det lätt tafatt. Men mina vänner har inga föräldraerfarenheter – de kan inte barn. Och har naturligtvis inget behov eller intresse av att prata om barn och föräldraskap. Där står jag själv med mitt pappapratsbehov, utan att någon direkt kan ta emot bollen jag kastar.
Visserligen pratar jag mycket med min fina fru – hon är den bästa vän jag har...men pappa är hon inte.

Jag tror kanske att mina behov är extra stora eftersom jag inte haft någon egen pappa sedan jag var 12 år. Papparollen och vad man skall fylla den med är relativt tom för mig.
Visserligen tror jag att jag sköter det där ganska bra ändå. Men jag har ett relativt stort behov av en referenspappa. Någon att stämma av med.
Gör jag rätt? Gör jag fel? Hur gör du? Och så vidare.

15 kommentarer:

Anna sa...

Då kan du gissa hur man som tonårsförälder kan drabbas av plötslig sömnighet när man pratar med småbarnsföräldrar!
Eftersom vi startade så tidigt (som 20-åringar) är de flesta av våra vänner i en helt annan fas fortfarande. Men de är trevliga ändå förstås ;-)

PS Det där med referensförälder är intressant. Man kan ju sakna referns även om man haft en närvarande förälder, om den inte var en bra referens. Jag tror att själva saknaden blir en faktor i sig, något man försöker kompensera i sitt eget föräldraskap. Kanske något gott som kommer av något dåligt?

J sa...

Jag är med, har en son på 1 år och behöver hela tiden utbyta erfarenheter. Vi kan starta en mailinglista, det är ju populärt. Låt oss kalla den Medel....

R Skriverier sa...

Anna ->
Det är ju en fin tanke så vi får hoppas att det är så :)

/Herr R

Sentenser sa...

Jag har inte barn men skulle inte ha nåt emot en vardagsmentor. Gärna nån med extensiv erfarenhet i harmonsika förhållanden-fronten.
Såna förebilder skulle jag gärna ha fler av.

Farsan_Baloo sa...

Jag var i en liknande situation när jag för dryga år sedan blev pappa. Vi flyttade från stan till ett ytterområde där vi inte kände en pinne.

Mycket av ansvaret faller faktiskt på mamman i den situationen, eftersom pappan sällan är hemma de första månaderna. Lille Baloos mamma var aktiv i mammagrupperna och bjöd hem folk på fika trots att hon inte riktigt kände dem. Med en liten till hands hela tiden sakas aldrig samtalsämnen.

Sedan har jag hakat på i samma gäng. I början hade vi lite fredagsmys några familjer, sedan blev det att man började umgås även under vanliga tider.

Angående referanspappa klarar man det mesta med sunt förnyft och god googlesökningkunskap. Men, visst underlättar det att kunna fråga andra i samma situation.

Farsan_Baloo sa...

Glömde triumfkortet... Öppna Förskolan! Kolla upp om det finns någon i ditt område. Ta mot... och gå dit!

Tar även jag mod och länkar utan att fråga!

Lotten Bergman sa...

Anmäler härmed min man som referenspappa:
olle@bergman.com.

(När han väl har kommit igång är han dock svår att få tyst på.)

Farsan_Baloo sa...

Du, det är jag igen. Fotbollen går så kass att jag fick stänga av. Tänkte lite på det där med maillista. Är det inte mer vår stil att ha en pappablogg?

Till exempel...

http://farsorsombloggar.blogspot.com

R Skriverier sa...

Baloo, det är en bra idé. Jag har skrivit upp mig.

/Herr R

ps håller med om fotbollens bedrövlighet.

Farsan_Baloo sa...

Jag satt länge och funderade över huruvida det var moraliskt korrekt att länka till någon som i sin tur länkar till Djurgården.

Eftersom Wikegård inte längre har en aktiv roll i klubben (väl?) bestämde jag mig dock för att det går bra!

Nu måste vi para promota det hela lite

R Skriverier sa...

Tja, pratar vi fotboll har ju inte Wikegård mycket med DIF att göra. Men jag tror inte han har något finger med i hockeyn heller. Jag har för mig att han jobbar frilans som allt-i-allo inom hockeyrelaterad TV. Men han är ju Djurgårdare in till benmärgen. Men vem är inte det, egentligen?
;)

Anonym sa...

Kanske lite sent att komma in i "debatten" men jag känner igen mig i papparollssökandet. Jag hade problem när jag bodde utomlands, men jag hade en kompis so jag lutade mig emot otroligt mycket! Men jag ska ge dig det råd som han gav mig: Du är en fantastisk pappa till DITT barn så länge du ställer upp och så länge du är villig att lyssna på ditt barn.

DU duger!

Gl@d

P.S. Skönt att vara hemma igen för att kunna ta tåget till Östra och gå på match... D.S.

petra sa...

Hej
talande att du fick så hemskt många kommentarer på detta område - jag tror vi är djävligt många som saknar referensföräldrar, antingen för att de varit fyrtiotalister och upptagna av sina egna karriärer eller för att de dött en för tidig död eller så bor de inte på samma plats utan långt bort...Jag har ibland en desperat önskan om att Ringa ett speciellt Nummer där det liksom finns en klok gammal gubbe/gumma som VET och kan svara på mina allra jobbigaste frågor kring barnen....
Men, men...det där numret har jag fortfarande inte.
Har nån av er det?
Petra

R Skriverier sa...

Petra:

Det numret har jag också saknat många gånger...men jag tror inte att det finns.
Vi får försöka stötta varandra, alla bloggande föräldrar.

Anonym sa...

Du säger att du blir alltid först...... Vad händer nästa gång? *ler*.... Kanske farfar????

// som älskar att läsa dina....