Avsaknaden av en referenspappa

Det slår mig ibland att det är lite ensamt i papparollen nu. Visserligen har jag en nära vän som har en son som är någon månad äldre än min grabb. Men det är också allt. De bor dessutom på precis andra sidan stan - över en timme i resväg gör våra besök hos varandra tämligen tunnsådda.
Resten av mina vänner är kvar i samma ute-på-korgen-nästan-jämt-livssstil som jag också begagnade innan jag träffade min fru och skaffade barn. Det är kanske inte riktigt så att vi glidit ifrån varandra, men vi är i väldigt olika faser av livet. Visserligen är några av dem sambos sedan länge och lever mer eller mindre stadgat. Men är man ett par som bor i stan utan barn, har man onekligen ett annat fokus än om man är småbarnsföräldrar i spenaten, som vi.
På sätt och vis är allt som vanligt. Jag har nästan alltid varit först med alla sådana här saker, om jag jämför med mina vänner. Jag var först att flytta hemifrån. Jag var först med att börja jobba. Jag var först med att flytta ihop med någon. Jag var först med att flytta isär från någon. Jag var först med att gifta mig och skaffa barn. (Nej nu ljög jag. Min vän på andra sidan stan fick faktiskt barn 2 månader innan vi.) Och så vidare.
Nu låter det som att jag tror att det är någon tävling, så är det verkligen inte. Men jag känner igen mönstret. Jag drar ifrån och blir ensam i ett nytt sätt att leva. Efter en stund kommer mina vänner ikapp och så är alla på ungefär samma nivå…sen tar jag ett steg till och blir lite ensam igen. Och så håller det på.
Skillnaden nu är att när jag var först med att börja jobba gjorde det inte så stor skillnad. Jag behövde inte prata av mig om arbetsdagen med mina vänner – det fanns inget sådant behov. Men nu när jag är förälder och det finns en hel massa saker som jag skulle vilja prata med mina vänner om – lever de ett helt annat liv. Konversationer om föräldraskap kräver onekligen ett visst mått av erfarenhet. Annars blir det lätt tafatt. Men mina vänner har inga föräldraerfarenheter – de kan inte barn. Och har naturligtvis inget behov eller intresse av att prata om barn och föräldraskap. Där står jag själv med mitt pappapratsbehov, utan att någon direkt kan ta emot bollen jag kastar.
Visserligen pratar jag mycket med min fina fru – hon är den bästa vän jag har...men pappa är hon inte.

Jag tror kanske att mina behov är extra stora eftersom jag inte haft någon egen pappa sedan jag var 12 år. Papparollen och vad man skall fylla den med är relativt tom för mig.
Visserligen tror jag att jag sköter det där ganska bra ändå. Men jag har ett relativt stort behov av en referenspappa. Någon att stämma av med.
Gör jag rätt? Gör jag fel? Hur gör du? Och så vidare.