Jag känner mig ibland som huvudpersonen i Jean-Philippe Toussaints debutroman Badrummet. En man i sena tjugoårsåldern bestämmer sig en dag för att flytta in i sitt badrum. Han tar med sig lite böcker och får täta besök av sin sambo. Han bor inte i badrummet för att stänga sig ute, snarare för att stänga ute världen.
Inte för att jag försöker stänga ute världen, men jag känner mig en smula instängd i den här lilla lägenheten efter två månaders pappaledighet. Visserligen går jag varje dag en lång promenad och visst träffar jag folk. Men det är ändå ett digert antal timmar per dag som jag är instängd här. Våra 50 kvadratmeter som kändes så stora när vi flyttade hit, (innan vi flyttade ihop bodde jag på 23 minimalistiska kvm) känns nu märkbart uppmätta och planerade in till minsta millimeter. Vi har flyttat runt och möblerat om i flera, flera omgångar och har kommit fram till någonslags inredningsmässig status quo – rör vi minsta sak fallerar hela lägenheten.
Men allt är bra. Inget går egentligen att ändra på i möblering eller rumsfördelning. Sovrummet är sovrummet och det har vi avdelat med ljusa tyger i en del som är hans och en del som är vårat sovrum. Vardagsrummet är bra balanserat, en arbetsdel med stort arbetsbord/skrivbord samt stringbokhyllor på väggen, och en del med mer vardagsrumskänsla; bestående av soffa, bord, fåtöljstol, tv, stereo, alla skivor etcetera. Allting är mycket bra möblerat, det känns klart. Kanske är det därför som tristessen kommer smygande efter ett tag? Det finns inte så många fler smarta lösningar att komma på i den här lägenheten. Vi är klara med den helt enkelt.
Osökt glider vi in på husplanerna igen. Efter att ha läst de utlandsflyttrelaterade inläggen på Bodil Malmstens blogg får man onekligen lust att bara strunta i Stockholm och flytta till vägs ände, eller liknande. Kanske är det en bra idé – frågan om det är det för oss – eller om vi skulle få stora nojan efter ett par månader i busken. Jag skulle säkert få det. Men det är å andra sidan nyttigt att bita ångesten i hängläppen ibland.
Fast vägs ände för oss, det är Gotland. Och pratar vi Gotland är det nästan bara Visby som är aktuellt…och där kostar husen lika mycket som här. Och så var vi tillbaka där vi började.
På tal om var vi började insåg iallafall huvudpersonen i Toussaint-romanen att han inte löste några problem genom att bosätta sig i badrummet. Inte jag heller skall för evigt vara i denna lilla lägenhet. Jag skall ta med mig grabben, som just vaknade, ut på en promenad till en lekplats.
På återseende!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Varför är ni Stockholmare så otroligt rädda för att lämna Stockholm? (det verkar vara ett regelbundet återkommande symptom).
Det finns ett helt Sverige där ute - utanför Stockholm.
Ett helt Sverige - fyllt av livskvalitet och glädje, till mycket facila bostadspriser.
Landet är underskattat. Tillgängligheten på landet är underskattad. För det mesta finns allt man behöver, och det är mycket mer lättillgängligt än i stan. Du kan parkera 2 meter från ytterdörren till butiken du vill besöka. Saknas det du söker i butiken finns allt att köpa på internet idag - och då behöver du bara gå till brevlådan för att hämta det. :-)
Livskvaliteten finns på landet. Barn mår bra på landet. Föräldrar mår bra på landet.
Välkomna!
Zio->
Hej och tack för din kommentar. Jag tror inte att det i första hand handlar om ett stockholmssyndrom, jag tror det är så mänskligheten fungerar; att man behandlar det som är ovant med viss skepticism. Precis som många på-landet-boende tror att Stockholm bara består av sönderstressade människor.
Personligen handlar det om lappsjuka. Rädslan för att ingenting händer. Det är svårt att beskriva för någon som inte vet hur det känns. Men eftersom jag har bott här hela livet känner jag någonslags trygghet i att även om jag ligger och degar framför teven finns helatiden möjligheten att finna bio, teatrar, konserter, ölhak, folkliv och samkväm i princip utanför dörren. Och även om vi bor tätt i lägenheter, finns grannarna inom tre meter ifall något skulle hända. På landet bor man ju mer ensamt, på sätt och vis.
Jag har ju en sommarstuga på landet (i Sörmland) och vet att uppskatta lugnet där. Men, efter en vecka eller så, börjar det krypa i skinnet på mig och jag bara måste åka in till stan för att "trampa trottoar" (som vi brukar säga i min familj).
Men jag tror att det i mångt och mycket är en vanesak. Både för oss 08:or som kommer ut i spenaten och för de på-landet-boende som kommer in till stan.
...varför säger många: "högre livskvalitet till lägre pris"?...
För mig är livskvalitet att ha kultur och nöjen nära - att inte behöva bo i hus utan att få bo i lägenhet.
Livskvalitet är väl beroende på individen? Eller?
Jag skulle personligen inte må bra på landet... men det är ju jag...
/s
anonymous->
Det finns faktiskt både kultur, nöjen och lägenheter på landet också ;-)
Men jag förstår poängen, och visst är livskvalitet individuellt.
Jag tror dock att många storstadsbor i allmänhet och Stockholmare i synnerhet lever i villfarelsen att det inte finns något utbud alls av ovannämnda saker på "landet". Men det är naturligtvis en sanning med modifikation. Eller en definitionsfråga. Vad är landet liksom?
Zio->
Helt riktigt. Landet per definition är en mycket svag geografisk angivelse. Snarast betingat av vad som finns runt omkring. Ett hus är trots allt ett hus, på något sätt.
Men även här passar det med en spegelreflektion; vad är storstaden? Ingenstans i Stockholm har man längre än tjugo minuter till närmaste skog. Så givetvis är det en definitionsfråga: Östhammar är inte Tunguska, men Stockholm är inte heller New York.
r skriverier->
Så sant, så sant.
Själv känner jag mig lyckligt lottad för att just jag passar bäst in på "landet", för att det är livskvalitet för mig. För att jag kan kliva ut genom ytterdörren och veta att om jag går norrut har jag en av Sveriges "största småstäder" bara 2 mil bort, och om jag går österut finns bara skog, skog och skog i mil efter mil.
Lycka till med omlokaliseringen för övrigt. Och om det skulle bli så att familjen R vågar sig ut i bushen lovar jag att föreskriva några effektiva mediciner mot lappsjukan ;-)
...som sagt - livskvalitet är individ beroende, det som är rätt för någon behöver inte passa alla... ;)
Dessutom är det jäkligt mörkt ute i klorofyllen... å det är lite läbbigt.
/s
Zio->
Lappsjukemediciner mottages å det varmaste.
skog, skog och skog i mil efter mil. Det är ju just det som är så lappsjukeframkallande, skog som aldrig tar slut. Det får jag verkligen ont i magen av. Jag behöver hus, iallafall var femtionde meter. Men det är väl som du säger: man vänjer sig.
Vi får väl se hur långt vi flyttar. Flytta skall vi iallafall -- å det ganska snart.
/Herr R
-> Zio
Det känns lite som om "landet-människor" som till exempel du tror att alla stockholmare bor mitt inne i Stockholms stad vilket naturligtvis inte är fallet. I R:s fall verkar han bo i Östberga, Årsta, Örby eller liknande vilket är närförorter och alltså inte stadsmiljö. Närförorter med villor, grönt (även om det inte är miltals med skog) och gott om fri space.
Sen kan man dra sig lite till utåt och hamna i Täby, Tullinge, Västerhaninge där du fortfarande bor i Stockholm men i en förort där du kan finna betydligt större skogar, sjöar och vad nu behovet kräver.
Jag och min familj har bott i stockholms förort men har nu tagit steget ut i "landet". Vi har flyttat till Helsingborg och här bor vi mitt i stan. Mer i stadsmiljö än vi någonsin bott i Stockholm.
Så. Stockholm är inte bara stad och "landet" har också stadsmiljö.
Vad jag dock inte skulle göra är att låta mina barn växa upp på riktiga landet, det vill säga bland åker, skog och små byar.
Patric Malm->
Du är inte helt ute och cyklar. Johanneshov är rätt svar, det är inte speciellt långt från vare sig Årsta, Östberga eller Örby. Det ligger bara ett snäpp närmare stan. Och det är inga villor just här i och för sig. Men från min lägenhet är det bara någon kilometer ner till Gamla Enskede, och där finns det å andra sidan bara villor (eller iallafall så gott som).
Det jag menade innan var att även om man så bor i kungliga slottet har man inte mer än 20 minuter till en hyfsat stor skog.
Skicka en kommentar