Jag lever inne i en bubbla nu. Bubblan hon-jag-och-han. Det är mycket fint. Vardagen kryper sig på med badstunder och talböcker. Jag är inte rädd. Det är otroligt men jag är inte rädd för vardagen. Det vardagliga, det som varit mitt stora svarta så länge skrämmer mig inte längre. Jag blir liksom lugn och harmonisk bara för att vi han somnar klockan halvtio. Min kropp säger tack så mycket det här har jag längtat efter – och mitt huvud håller för en gångs skull med.
Jag brukade få ångest av vardagen. Vardagen var min fiende. Nu sitter jag förundrat och läser en krönika jag skrev 2000 och inser hur annorluna allting är.
Med en lätt generalisering skulle man kunna säga att jag har blivit äldre. Klokare. Men jag tror inte att det är så ändå. Jag tror inte att jag var oklok då och den stora klokheten nu plötsligt har slagit klorna i mig. Jag tror att olika tider kräver olika personlighetsdrag – och att man färgas av sin situation.
Trist är nog den som sitter stilla i stormen och hoppas att det blåser över. Jag tror på en känslomässig kameliontism av något slag. Det behövs nog för att må bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar