Stockholms drivkraft ur ett landsortsperspektiv

Som den utflyttade stockholmare jag är blev jag glad åt möjligheten att för första gången på länge få möjlighet att återse min kära hemstad. Jag har flytt stressen och larmet för kalkstenslunken på Gotland. Visserligen stod försenade tunnelbanetåg och igenkorkade färdvägar mig upp i halsen när jag flyttade – men på det stora hela älskar jag stan. Hur som haver, återvändandet till Stockholm berodde på min lillasysters trettioårsfest. Men eftersom min fru och jag hade bröllopsdag i krokarna så passade vi på att förlänga huvudstadsvistelsen med en extra natt och fick således en dag för oss själva – eftersom barnen redan var bortlämnade.

Glad i hågen traskade vi runt i stan vi båda känner oss hemma i. Jag har alltid uppskattat drivet i Stockholm. Känslan av att det aldrig blir klart tycker jag känns lugnande. Det byggs hela tiden men man kommer aldrig fram till färdigt. Projekten är så stora, så omfattande och så tidsödande att inget projekt hinner bli klart innan något annat tar vid i dess exakta närhet. Följden är att det i i stort sett varje gathörn är något byggprojekt på gång. Är det inte ombyggnad, så är det nybyggnad. Är det inte byggställningar så är det uppgrävda gator. Först river man ner, sen bygger man nytt, sen bygger man om och så lite reparationer på det. Runt, runt, runt. Stockholms siluett brukar målas med Globen, Västerbron, Stadshuset och Hötorgsskrapor. Men det som alltid saknas är lyftkranar! Jag tror att jag aldrig har sett en stockholmshorisont utan lyftkranar.

Det som slog mina lite destockholmifierade ögon hårdast är den konkreta känslan i stan. Det som driver allt och alla – konsumtion. Det förvånade mig. Jag tänkte mig att det skulle vara tempot som var det jag skulle reagera på. Men det sitter så pass i mitt blodomlopp att jag efter trettio meter på Cityterminalen var inne i pulsen igen.
Men, hej vad det konsumeras raffinerat!

Vad menar jag med konsumtion?
Det är tydligt att det sitter som fastnaglat i Stockholms innersta väsen att sälja sig själv. Jag bor nu i Visby, en handelsstad äldre än Stockholm och en sommarstad med en kaosartad kommers under ett par sommarveckor. Men det är en annan kaliber i Stockholm. Det är ett så väloljat, finslipat och utstuderat maskineri som driver det att det nästan driver sig själv. Det är inte bara fina varor som säljs. Det säljs fina varor, i rätt typ av butik med passande inredning i rätt stadsdel, med rätt vinkling till rätt målgrupp. Allt är så genomtänkt utstuderat att det slår emot en direkt som oförberedd utomsoknes. Jag förstår plötsligt känslan av att stockholmare kan kännas dryga. En tanke som alltid förut känts mig så främmande. Stockholmare är inte dryga; vi är snälla, inbjudande och jättetoleranta. Men om man inte kan koderna uppfattas det kanske som dryghet, mot bättre vetande.

Jag menar så här
Om du kommer du in i den där genomtänkta lilla exklusiva kaffebutiken på Östermalm med rätt inredning och expediter i rätt utstyrsel från topp till tå. Om du inte känner igen koderna uppfattar du nog hela butiken som tillsluten och exkluderande. Men frågar du bara expediten efter ett gott kaffe att ha med som gå-bort-present, får du antagligen världens utläggning om just ditt presentkaffe. Det är ju faktiskt himla trevligt, hur välsmort och uttänkt det än må vara.