Dom hämtar mig i slutet på sommaren

De första yrande minuterna efter det att jag vinkat adjö laddade mig med ett euforiskt sken som skulle räcka ända in i novembermörkret. Jag visste att jag skulle blåsa som ett gulnat löv och jag höll i så hårt jag vågade.

Jag dricker mitt kaffe klockan åtta varje morgon. Ensam med min punktlighet blir kaffet min bas. Jag dricker igen vid tio. Vid köksbordet. Samma plats.

Nyfiken går jag omkring här. Allt gammalt är nytt och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Inget är mitt men det är bara jag här. Inget är någons och vad kan väl jag göra förutom att flytta någon ting från en plats till en annan. När jag väl åker måste ändå allt vara kvar. Jag går omkring och inspekterar. Inventerar. Räknar stenar på en strand som inte är min. Just i detta nu är den dock det. I det stora hela är det någon annans. Fast på längre sikt är vi den förgänglig. Ägarna kommer och går men öar består. Jag lagar en god middag.

Jag har ont i lederna. De ger mig ingen ro om natten och tappad ork på dagen. Det blåste ned ett träd igår. Stormen tog mitt humör. Allting luktar brasa. Allting är en eld.
Jag dricker kaffe.

Allt förmultnat och blött. Alltigenom tryckt av vinden. Det sista av glädjens sommarspår blåses bort nu. Målas svart och blöts ner. Gråskalad ter sig varje kvällning, mörkare och mörkare för att sedan endast lätt brunbestrykas med morgonens ljusning. Ljusning inte rodnad. Här rodnar igen.

Kaffet håller mig fokuserad. Kaffet är min ledstav. Klockan är tio och jag dricker kaffe. Klockan är fem och jag dricker igen. Sen lagar jag middag.

Med snön kom ljuset som åter. Liten brasa i spisen bara. Finare pinnar ger varmare händer. Jag tänder med en tändsticka. En tändsticka bara. Om den nu inte slocknar förstås, då tar jag en till. I nödfall en tredje. När brasan väl brinner sprider sig lugnet igen. Oron från en slocknad brasa kan bara mätas med lugnet från en sprakande.

Det snöar fortfarande.

Allting tycks fruset. Allting som förstelnat. Inte ett spår av något annat. En isande skare som skorpa på allt ruttet hösten glömde.

Jag står inte ut med mig själv längre. Den här ön. Den här promenaden. Varje dag samma vända. Jag dricker mitt kaffe klockan tio. Dricker igen vid fem. Oron från en slocknad brasa kan bara mätas med lugnet från en sprakande. Bara skare. Här rodnar ingen. God middag.

Våren, skriker jag. För full hals över dästa vintervågor. Våren, hitåt!

Jag går inte ut längre. Jag sitter klockan tio och kaffet darrar i min hand. Ingen vår i sikte alls.

Första knoppen har kommit på trädet utanför farstun. Det jag längtat efter så länge; ett tecken på sommarens stundande seger över vintern, fick mig att stanna upp. Jag tittade länge på kvisten och bestämde mig för att jag måste ge upp. För min egen skull. Jag klarar inte det här längre.
Sommaren skulle vara avskedsfesten. Dom hämtar mig i slutet på sommaren. Men jag stiger av på upploppet.

Jag tar i och lyfter. Jag kånkar och bär. Jag planerar egentligen inget. Jag packar i all hast bara kaffe och ved. Nu ska jag åka, skriver jag stort på dörren. Signerar med "Om Våren". Sedan far jag.

Ute på vågorna gungas jag fram. Jag ror mot det håll jag tror jag ska nå. Horisonten är oändlig som ön jag bebodde. Jag åker så sakta jag kan. Jag ror så jag blöder.

Framme är jag väl aldrig men de möter mig ändå med vördnad. Tillslut. Jag är skäggig och sur. All packning blöt av dimman som krängt min båt.

Jag tänker om, kalibrerar allt som gick om intet. Stillatigande tankar skriker mitt namn hårdare. Lättflugen blir detta bojorna som fjättrar min frihet. Det bästa sättet att bestiga ett berg är att börja i motlut.
Så jag bestämde mig för hösten. Det måste vara hösten.

Jag packar min packning till slut. Den vilande fridlysenheten överfaller.

De första yrande minuterna efter det att jag vinkat adjö laddade mig med ett euforiskt sken som skulle räcka ända in i novembermörkret. Jag visste att jag skulle blåsa som ett gulnat löv och jag höll i så hårt jag vågade.

Dom hämtar mig i slutet på sommaren.