Framåt

Som legoklossar fogar sig mina dagar till varandra just nu. En bit, blir en till blir en enhet som blir en hunger som blir en större eller mindre spruta. Allt är sig likt förutom de där sprutorna. Men det går fort, ett stick i magen och sedan har jag mitt gamla vanliga liv tillbaka igen i sex timmar eller så. Det är egentligen inte någon större sak heller -- det går fort att vänja sig. Den stora saken är egentligen att jag måste ta de där sprutorna för resten av livet, vad det verkar. Det är det som är den stora saken. Sedan själva grejen att ta dem, det är ingen stor sak. Det är bara det att det måste göras.

Jag går promenader och tänker. Spelar gitarr och plåtar analogt. Egentligen känner jag mig inte alls sjuk -- det är bara det att jag är obotligt sjuk. Men förutom det mår jag faktiskt fina fisken och funderar på varför jag inte är på jobbet. Jag förstår dock att det är bra att ta de här dagarna nu och komma rejält in i rutinera. Så jag inte störs av detta sedan när hela jobbkarusellen darar igång igen.