Gräslig pappa

Just nu är jag gräsänkling. Med knodd. Gräspappa.

Dagarna rullar snabbt, snabbt och jag ränner mellan jobbet, dagis, spisen och sängen som vore jag någon löpare som springer mellan jobbet, dagis, spisen och sängen.

Men det är kul, jag får fina stunder med min son. Och jag får en glad fru som är iväg och repar inför föreställningarna i juli.
Dessutom handlar det bara om två veckor – så det är inte oöverskådligt. Och så ses vi nu till midsommar.
Men huset är onekligen ovanligt tomt utan henne.

Briljant

Jag kanske är sen i min upptäckt. Men jag har aldrig hört talas om henne tidigare. Men vid en inspirationsrunda på ett gäng webbsajter jag brukar frekventera dök plötsligt Tauba Auerbach upp. Och efter ett par googlingar och några webbplatsbesök så måste jag säga att jag verkligen skulle vilja se att hon ställer ut i Stockholm.



Jag tycker iallafall att det är briljant. Skulle passa fantastiskt i min trappa – brevid Hästen-tavlan.

Kommentarer från en filbunke

Egentligen är det bara bra korkat att inte beta av nobelpristagarna i litteratur. Visst, de är rätt många men de har onekligen fått priset för att de av många anses som världens bästa författare.

Jag har inte läst med än ett tiotal. (Efter att sanningsenligt ha bockat av i minnet mot listan är det endast sex stycken: Hemingway, Brodsky, Saramago, Kertész, Coetzee och Lessing.) Iallafall varje års pristagare bör jag läsa något av, under det år som följer. Det kan ju inte vara så svårt att åstadkomma. Och att dömma av ovan föfattare jag läst så var alla fantastiska. Med undantag för Coetzee som inte alls var dålig, men kanske inte riktigt fantastisk. Joseph Brodsky har jag bara läst en diktsamling av och behöver kanske lite mer bokstäver för att komma med ett utlåtande. Men den gillade jag.

Det får bli mitt löfte från och med nu: vem det än blir, så läser jag minst en bok.

Trägen vinner

Vi spenderade nationaldagshelgen på landet. I min frus föräldrars stuga i Dalarna. Vädret var fantastiskt och helgen helt underbar.

Något som slog mig när vi stod och diskade där i stugan var att vad som än händer med världen så finns de här gamla kåkarna, och livsstilen de erfordrar, kvar som ett alternativ.

Det samhälle vi byggt upp de senaste ungeför etthundra åren är ju väldigt sårbart för krig, katastrofer, kriser, epedemier och liknande. Vi bor väldigt trångt och vi är extremt beroende av el.
Om livet som vi känner det skulle krascha ihop i Stockholm, totalt elstopp på grund av energikris eller vad det nu kan vara, så skulle livet i de där gamla stugorna ute på landet tuffa på som om inget hade hänt. Varken den akuta krisen eller de senaste hundra årens utveckling. På landet diskar man för hand. På landet går man på utedass. På landet hämtar man vatten ur brunnen. På landet eldar man i vedspisen.

De här gamla husen har på något sätt överlevt sig själva. De som inte rustats upp det vill säga. De som har kvar de gamla trotjänarna: brunnen, utedasset och vedspisen. De står kvar som det gamla livets triumf över det nya.
Trägen vinner.

Hela havet stormar

Hela havet stormar på byrån nu. Inför sammanslagning med en annan byrå till hösten rensas det friskt för att vår nuvarande stab skall passa ihop med staben på den byrån vi skall gå ihop med. Allt är fortfarande superhemligt. Dock har tre personer fått gå sedan i vintras – den senaste idag. Och på måndag kommer storchefen inflygandes från Tyskland för att...tja, vem vet.

Med tanke på att jag är sist in av våra AD:s och att arbetsgrupperna på grund av dagens uppsägning haltar, så kan jag ju tänka mig att jag hänger löst.

Får se om jag har något jobb att ta semester ifrån i sommar.

Någon som söker en duktig AD?

Länge länge länge länge

Jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet igår. Och såg min avbild i speglingen som blir i tunnelbanefönstren när man åker nere i mörkret under stan. Min första tanke var: vad är det där för gubbe?
Det känns som om jag blivit tio år äldre sedan i vintras. Det som förr var cool, hipp reklamsnubbe är idag en grå, fryntlig gubbe.

Men det är väl inget inte som går över under semestern. I augusti är jag tillbaka – tills dess: gubbe.

What can I tell you

Gårdagen var strålande från arla gryning till skymningstimman.

Vi vaknade utsövda utan unge. Fredagskvällens fest hade föranlett barnvakt och till frukost på lördagsmorgonen kändes det onekligen strålande. Barnvakten plus knodden anlände vid pass elva, med en för picknick packad bil. Det var bara att kliva in och åka med. En heldag under en ek i Drottningholmsparken. Helt fantastiskt skönt och gott och alla superlativ man kan tänka sig.
Vid femrycket bröt vi upp och åkte hem till radhuset för grillning och ett par öl. Vid sju bröt vårt sällskap upp och åkte hem. Jag och frun nattade knodden och körde en och annan diskmaskin innan vi avslutade kvällen under en filt i soffan på altanen, med varsin pilsner och den bärbara dvd-spelaren.
Kan inte bli mycket bättre faktist.