januari 21, 2009

Kaffevals

Jag promenerar på lunchen. Först en mikrad version av gårdagens middag, sedan drar jag på mig ytterkläderna och går ett var runt Söder. Eller för all del ner i Gamla Stan, som igår. Jag besöker inte alltid, men ofta, någon av alla de otaliga hål-i-väggen-fik, espressobarer, som stan numer är så beströsslad med. Mycket nymodigheter i stan känns aningens flamsigt och krystat trendigt. Men de här espressofiken had me at hello.
Det finns så många och det slog mig att jag kanske skulle skriva lite om dem. Vilka som är bra, och varför.
För det är skillnad – det vill jag lova.

Ett av de bättre ställena jag besökt var när vi var i Toscana 2004. Inne i Pisa stad gled jag ifrån de andra som fastnat vid någon lädermakare för att köpa en väska. Jag hade någon kväll tidigare, utanför Milano, misslyckats totalt med att beställa en dubbel espresso efter maten. På min hemmasnickarade italienska bad jag om en "espresso dupio". "Si", svarade servitrisen och kom sedan tillbaka med två enkla. Det fungerade visserligen, men var inte riktigt vad jag tänkte mig.
Den här gången lyssnade jag noga på hur personen före mig beställde. Det var en gammal italiensk herre och han harklade bara ur sig ett barskt "café!". Så jag gjorde det samma, och fick precis vad jag ville ha. Om det var den slitna men charmiga kaffebaren, min lyckade beställning, tillfället som sådant eller det att kaffet var fantastiskt låter jag vara osagt. Men det var absolut ett av mina bästa kafébesök någonsin. Det var över på kanske sju minuter och det är lite det som är charmen:

In och hej, en kaffe, dra den på tre klunkar och stående fot, sedan tack och hej.

Är espresson bra, har man sedan kaffesmak i munnen i minst en halvtimme.
Det är något med det där.

Jag återkommer nog i ämnet.

1 kommentar:

Herr R sa...

Ovan är publicerat via mail. De märkliga radbrytningarna skyller jag på gmail/blogger. Syftningsfel och tappade bokstäver är mina egna.