Vi spenderade nationaldagshelgen på landet. I min frus föräldrars stuga i Dalarna. Vädret var fantastiskt och helgen helt underbar.
Något som slog mig när vi stod och diskade där i stugan var att vad som än händer med världen så finns de här gamla kåkarna, och livsstilen de erfordrar, kvar som ett alternativ.
Det samhälle vi byggt upp de senaste ungeför etthundra åren är ju väldigt sårbart för krig, katastrofer, kriser, epedemier och liknande. Vi bor väldigt trångt och vi är extremt beroende av el.
Om livet som vi känner det skulle krascha ihop i Stockholm, totalt elstopp på grund av energikris eller vad det nu kan vara, så skulle livet i de där gamla stugorna ute på landet tuffa på som om inget hade hänt. Varken den akuta krisen eller de senaste hundra årens utveckling. På landet diskar man för hand. På landet går man på utedass. På landet hämtar man vatten ur brunnen. På landet eldar man i vedspisen.
De här gamla husen har på något sätt överlevt sig själva. De som inte rustats upp det vill säga. De som har kvar de gamla trotjänarna: brunnen, utedasset och vedspisen. De står kvar som det gamla livets triumf över det nya.
Trägen vinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så sant.. så sant!
Har också tänkt tanken många gånger. Mina föräldrar har alltid hyrt stuga på Åland. Litet och enkelt, men där finns just de saker som gör att man kan sköta sig själv utan att vara så extremt beroende av andra.
Egen brunn, kamin, dass... och bra fiskemöjligheter. Man fick väl odla sin potatis, men vad 17, vi skulle klara oss rätt bra.
Ibland längtar jag till ett sån't liv. Men bara ibland. :)
Skicka en kommentar