Från en månads vila till en månads kaos

Vi kom hem i söndags från småstaden. Månaden har varit både upp och ner, sol och regn. Men en rannsakande blick i backspegeln säger att det har varit ganska nyttigt för mig att än en gång konfronteras med lugnet som infinner sig i mindre städer. Ett par gånger har jag i och för sig nästan kreverat och mitt stressade stockholmsblod snudd på börjat koka av det långsammare tempot i staden.
Servicenivån är på en helt annan skala. Visserligen har jag fått mycket bra och personlig service – någon man inte alltid kan räkna med här. Men å andra sidan har jag stått i en blomsteraffär som nummer två i kön när affärsbiträdet tillsammans med nummer ett i kön har planerat ett HELT bröllposarrangemang, utan en tanke på att be den blivande bruden vänta två sekunder och låta mig betala. Efter en kvart sa jag till och blev då klassad som den jobbiga och stressade stockholmaren.
Att hämta ut ett recept på en flaska hostmedicin på apoteket tog en halvtimme och jag fick stå i tre oilka köer och expideras av tre olika apoteksbiträden. Det var inte ens mycket folk där. Jag vill inte ens tänka på hur köerna ser ut i influensatider, eller så.
Det tog mig en halvtimme att få koppla telefonbanken till mitt bankkonto. Inte så att det var något datakrångel eller liknande. Bankpersonalen var bara VÄLDIGT angelägna om att jag verkligen skulle lära mig telefonbanken. Vi gick igenom alla funktioner på en högtalartelefon. Efter två minuter sa jag: jag fattar galoppen, och tänkte resa mig. Men det var lönlöst. Tänk de som stod i kö efter mig. De som hade nästa nummer. De fick vänta en evighet på sin tur. Märkligt säger jag.
Min fru fixade med telefonbanken redan här i Stockholm. Det tog kanske två minuter totalt. Så visst är det skillnad.

Men det har också varit mycket bra för mig att inte ha så mycket att göra. Jag har fått tid att fundera igen, och det gör jag ordentligt. Jag vill försöka bli kvitt mitt gamla groll nu, en gång för alla. Så jag kan leva ett ännu bättre liv sedan. Och på så sätt vara en ännu bättre pappa och make än jag är nu. Levande hjortar och hela baletten.
Men det kostar ju på, onekligen.

Jag har en månads kaosartat jobbande framför mig, sedan väntar fyra månaders pappaledighet och förhoppningsvis inte ett endaste jobb under tiden. Det var en del i överenskommelsen med min chef: okej att du drar i fyra månader, men då måste du hinna göra klart dina stora uppgifter inför hösten redan i augusti.
Så det är bara att hugga in. Men det känns inte sådär överhängande jobbigt eftersom jag vet att det är under en begränsad tid och det finns en benhård deadline. 1 september är jag borta med vinden, vad som än händer.

Med en sådan underbar höst hägrande är det givetvis lockande att planera in en massa saker som jag skall göra under tiden: ta det där förbannade körkortet, måla om taken hemma i lägenheten, skriva den där förbannade boken, spela gitarr, gå ner i vikt med flera säkert jätteangelägna saker. Men jag tänker inte göra det – iallafall inte nu. Dessa månader är för mig och grabben. Om jag skall bygga om i lägenheten så får jag ta ut semester och göra det någon annan gång. Nu är det han och jag som är i fokus. Det känns inte rättivst annars. Måla om taken kan jag göra när som helst, men mina pappaledighetsdagar har jag bara nu. Jag skall försöka göra mitt bästa för att vara en bra farsa, alla dagar.

Sedan kommer det säkert ändå tid som blir över och jag hinner nog med att skriva lite ändå. Det gör jag nästan alltid.