juli 23, 2008

Impad

Det har varit ett par turbulenta dagar här nu i småstaden. Min fru är operasångerska och vi är här på en kombinerad jobb och semester-semester. Det vill säga: hon jobbar och jag har semester och när hon inte jobbar försöker hon följa med mig i semesterlunken så gott det går.
Hon har i just denna uppsättning en ganska blygsam roll, med inte speciellt jättemycket att göra.
Iallafall trodde vi det.

Hux flux blev hon med den stora kvinnliga huvudrollen sjuk. Och vem blixtinkallar föreställningsledningen om inte min superkvinnan-kvinna till fru. Hon har repat och repat i fem extremt intensiva dagar och sedan igårkväll var det hej och hå upp på scen...och en glimrande succé!
Fan, jag blir helt förundrad över hur hon pallar det. Hon har en extra växel där någonstans som hon kan lägga i. Hon blir grymt fokuserad och aldrig hispig. Nervös men inte skraj. Bara zwoop, så glider hon in i fokus-mode och kommer inte ut förän hon sätter det.
Det är helt sjukt att jag får vara man till en sådan fantastiskt skicklig, cool och helt underbar kvinna!

1 kommentar:

Jessica sa...

åh, vad vackert skrivet. :) hoppas att min framtida make (låångt i framtiden) också skriver så om mig en dag, då känner jag mig lyckligt lottad. Som din fru också borde göra. Hoppas romanarbetet går bra, spännande och inspirerande att läsa om.