Vi bor i radhus. Vi har fyra dagis inom några hundra meter från huset. Det kryllar av ungar.
Min fru hade, som man bör i villaförorten, köpt en enorm skål med påskkärringsgodis. Vi var en guldgruva. Karius och Baktius Klondyke. Det enda som saknades var påskkärringar.
Men det kom inte en levande själ. Inte ett huckle så långt ögat nådde. Vad gör ungarna av idag. Sitter de bara och lirar Playstation? Är det ute med godis? Väntar de till Halloween?
Vi förstår ingenting – och har en jätteskål med godis som ingen vill ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag har en teori! Barnen går bara och tigger i hus som de känner till, med grannar som de har bekantat sig med och som de inte riskerar något hos!
(Det tog tre år innan de vågade plinga på hos oss. Visserligen kanske beroende på att ringklockan bara var två eltrådar.)
För att sedan, när de har börjat ringa på, inte riskera att allt godis förvinner vid första besöket, ska man inte ha det på ett grunt fat utan snarare i en smal ... hink? En vas? E-kolv?
När jag var liten la vi ibland påsksmällare i grannarnas postlådor i samband med att vi tiggde godis. Det var inte populärt.
Trenden är likadan hemma hos mina färäldrar. När vi var små gick alla runt, till alla, men nu kommer det högst tre grupper. Skittråkigt. Stackars ungar som inte fattar tjusningen! Vi brukade förbereda de små teckningarna vi skulle ge i utbyte flera veckor i förväg.
Det är nu upp till alla småbarnsföräldrar att skita i det amerikaniserade allhelgona tramset och ta tillbaks påskkärringarna!!!
/s
Tack och lov så uteblev påskkärringarna! Jag skall prova Lottens metod med två eltrådar (men med 220 volt i stället)...
Jag är rädd att vår fina svenska påsktradition har ersatts av en förvrängd Halloween-tradition istället. Blärk!
Skicka en kommentar