Nu snackar vi slang

Jag har köpt mitt livs första trädgårdsslang. Som den före detta inbitna lägenhetsbo jag är hade jag inte en aning om att det fanns så mycket att välja på i trädgårdsslangarnas glada värld. (Allt dessutom fiffigt graderat på en femstjärnig skala som vore det hotell.)
Jag såg ingen som helst anledning att köpa någonting annat än det absolut billigaste. En gul historia för 229 riksdaler. Den var, märkligt nog, tvåstjärnig. Men det var onekligen den billigaste och minst exklusiva. Borde den då inte, i rimlighetens namn, ha varit enstjärnig. Men det är väl något reklamknep de tror de vinner på.
Vi har inga enstjärniga slangar, ty även våra snålaste skapelser är värda iallafall två små blinkare.
Eller något.

Det mest häpnadsväckande var att det fanns så många olika slangar. (Säkert tio–tolv stycken.) Samt att den dyraste kostade 895 kronor! Hur mycket bättre än min 229-kronorsslang kan den i rimlighetens namn vara? Det är ju en slang! Det är inte direkt något som går att göra så mycket annorlunda. Det handlar ju mest om att hålla tätt och att...tja, det är väl det.
Men den dyra lyxsslangen var ju inte gul som min billiga, utan någon slags blågrå-mönstrad historia. Dessutom hade den ett väldigt unikt och väldigt speciellt material som nästan – typ – garanterade att den inte skulle korva sig.
Vilken tur!