Favourite pet peeve

Tunnelbanan. Den trånga slingrande ormen under stan som jag spenderar cirka en och en halv timme om dagen på. Varje vardag. Året runt.
Jag hatar den – men det är ju inget nytt under solen.

Idag berättade herr tunnelbaneförare uppgivet i högtalarna att han har tråkiga nyheter; vi kommer bli stående länge här i tunneln mellan Thorildsplan och Fridhemsplan, eftersom tåget framför har gått sönder.
Jag har en timmes flex på jobbet så jag har inte speciellt bråttom dit. Jag har med mig en bok och min iPod så jag kan förströ mig. Jag det är på morgonen och jag är ganska trött, så jag kan egentligen bara sitta där och vila ett slag. Jag vet att det är larvigt, men jag kan inte ta det med ro. Jag blir direkt genomirriterad. Kollar på klockan flera gånger i minuten.
Jag är han som sitter mitt emot dig och suckar ljudligt.

Men så plötsligt, efter bara en liten stunds stillastående: det löste sig visst snabbare än planerat, så nu kan vi rulla vidare in mot stan.

Och då slog det mig att tunnelbaneförarna alltid borde göra så. Komma med tung stämma och meddela kraftigt negativiserade lägesrapporter. För den där minuten som vi satt stilla, kändes som ingenting – eftersom jag förväntade mig minst tio minuter. En minuters tvärstopp i tunnelbanan kan ju annars göra mig helt jättegrumpy. Men nu kändes det plötsligt bra att det bara var ett litet stopp.

I-landsproblemsflaggan vajar ju ståtligt över det här inlägget, men det kan inte hjälpas. Tunnelbanan är onekligen ett av mina favorithatobjekt.