Vi bor i ett hus med många trappor då vi har fyra våningar i vårat lilla radhus. Visserligen halvtrappor, då det är halvetage, men dock tre trappor. Igår spenderade min lilla son flera timmar med att klättra ner och upp för halltrappan, jätteduktigt. Halltrappan är bäst lämpad för trappklättringsövningar, då den har väggar på sidorna. De andra två trapporna har stringräcken på sidorna, och den översta trappan har till och med öppna trappsteg. Där får han verkligen inte klättra, än.
Hur som haver så klättrade han så duktigt där från hallen upp till köket och så ner igen. Om och om igen.
Sedan kom två av mina systrar på middag. Samt ena systerns lilla hund. Men många personer och lagom stojig miljö och en hund och en leksak i handen blev för mycket för min lilla son. I ett svagt ögonblick reste han sig från trappklättringen för att vinka till hunden, tappade balansen och föll ner för hela trappan. Helvete.
Han snurrade, sidledes, och studsade på varje trappsteg. Hela vägen ner. Fallet tog max två sekunder men det kändes som en hel evighet. Jag och frugan flög ner för trappan efter honom och tröstade honom direkt. Och kände oss som världens sämsta föräldrar.
Som tur var hade han inte gjort sig speciellt illa vad vi kunde se. Inga blåmärken, inget som verkade göra ont och ingen hjärnskakning. Även om betonggolvet i hallen verkligen skulle kunna ha ställt till med både det en och det andra. Usch.
Det dröjer nog ett par dagar till han får krypa i trappan igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"Whatever doesn't kill me makes me stronger" - Runaway Train, 1985.
(Detta mantra har jag rabblat vid barnens ut-genom-fönster-klättringar, plötslig lek-med-morakniv och övning inför piruett-med skruv-från-våningssäng.)
"When the going gets tough, the tough gets going in their pants"
Moving Violations, 1985.
(Fritt överstatt; när det verkligen hettar till, kissar tuffingarna på sig.)
Med andra ord, det kostar på att vara en Whatever doesn't kill me makes me stronger-förälder.
Jag har bara hårdtränat mina småbarn i en enda sak, och det var att gå baklänges nedför. Det resulterade i att de kunde släppas helt lös i allt vad trappor hette från cirka åtta månaders ålder. rekommenderas!
Tja, det var första incidenten. Det är lika bra att vänja sig ;) Det är ju en liten kille ni har.
Och det är INTE fel att om och om igen säga: "Det som inte dödar det härdar" och verkligen mena det.
Annars kommer ni att bli tokiga.
Min 3-åriga killes lista hittills:
-Dyk utför trappa inomhus - otaliga gånger.
-3-hjuling utför betongtrappa utomhus - 1 gång
-avklämd fingertopp i dörr - 1 gång
-klämd hand i hustillbygge-röra - 1 gång
-ramlat in i gammalt, hårt vasst element med 3 parallella, blåa bulor som resultat - 3 gånger
osv osv osv.
Bit ihop! :-D
...om din grabb har några drag liknande sin far, finns det ju en viss risk att det kommer sys en del gånger...
;)
/s
Skicka en kommentar