december 07, 2006

Reflektioner kring siffran 400

Igår när jag skrev inlägg 399 tänkte jag att nästa blogginlägg, 400-inläggsjubileumet, skulle bli något alldeles extra. Men sedan drabbades jag av nostalgi – så idag blir det lite reflekterande över mina skriverier. Imorgon skall jag som inlägg 401 skriva det där brinnande och intressanta blogginlägget. Idag tänker jag skriva om mig.
Det här är inlägg nummer 400 på den här bloggen. Det är en ganska stor siffra om man tänker efter. Om man läser ett inlägg om dagen, räcker det i över ett år. Det känns överväldigande.

Det första inlägget här på Blogger skrev jag den 19 mars 2004 (det går att hitta i arkivet till höger). Det lät såhär:

Vad är det jag håller på med egentligen ­det kan man faktiskt fråga sig. Detta kan bli större än allt annat. Det kan bli helt sjukt stort. Eller så blir det inte alls. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta nu ­men oj vad jag väntar!

Det handlade förstås om det där stundande blå strecket på graviditetstestet. När det var så nytt att det nästan inte var på riktigt. Det känns som tio år sedan. Mycket vatten har flutit under bron sen dess.

Men jag började inte blogga den 19 mars 2004. Jag började blogga någon gång i mars (osäker exakt när) 1998. Men då hette det förstås inte blogg, ty ordet var inte uppfunnet än. Jag kallade det för min ”kreativa halkbana, en slags publik dagbok”. Jag skrev på engelska i början. Men tröttnade ganska snabbt, då mitt behov av att uttrycka mig i skriven svenska var betydligt större än att skaffa mig en stor, internationell, läsarskara.

Den 17 juni 1998 skrev jag mitt första inlägg på svenska:

Jag lyckades att kirra frilansjobbet, det var ju jädrans bra! Så nu behöver jag inte fundera på vad jag skall göra här framöver – jobba häcken av mig.

Och sedan rullade det på, och det i takten cirka fem inlägg i veckan. (Det är något jag fortfarande strävar efter, och relativt ofta lyckas leva upp till.) Efter ett år av mer eller mindre obesökta skriverier började besökarantalet sakta men säkert skjuta i höjden. Efter två år hade jag en läsarkrets av cirka 100 unika läsare varje dag.

Åren gick – jag skrev om mitt liv och hur jag levde det där mitt i IT-bubblans glada Stockholm, då varje medieföretag svämmade över av både pengar och framtidsutsikter. Jag jobbade, bloggade och gick på krogen – det var mitt liv då. Mycket jobbrelaterade fester, branchmingel hit och representationsmiddagar dit. Sedan tog det stopp både jobbmässigt och privat. Jag jobbade för mycket och levde lite för hårt: allt hamnade i bloggen.

Jag var publik då. Hade mitt namn och min bild snyggt presenterat bredvid mina texter. Men plötsligt drabbades jag av en serie mindre trevliga händelser. Jag blev igenkänd på stan och i vissa fall förföljd. Det var så obehagligt att det fick mig att sluta skriva på webben, i maj 2001.
Men det kliade i fingrarna.

2004 drog jag igång det hela igen, men då under pseudonymet R Skriverier. Givetvis hade jag förlorat hela min läsarskara – det var onekligen lite det som var meningen. Men idag är det ett nytt gäng som läser här, och besöksantalet har det senaste året stagnerat på cirka 100 läsare per dag. (Lustigt nog ganska exakt lika många som på min gamla sida.)
Och här är vi idag.

Varför fortsätter jag skriva då?
Jag skriver för att jag har ett behov av det. Jag skriver en kombination av publik dagbok och intellektuell anslagstavla. Jag skriver banala texter om vad som hände i helgen, men jag skriver också om dagsaktuella och för mig livsviktiga frågor. Ambitionen är att vara tankeväckande utan att för den skull vara förmanande. (Förutom då jag anser det rätt och riktigt att peka med hela handen.)

Just nu när jag tittar på min besöksräknare har jag haft 44.899 läsare sedan den 19 mars 2004. Och jag är er evigt tacksam att ni vill dela mina strapatser och tankar med mig.

11 kommentarer:

C sa...

Wow liksom...
ja... wow...

Så himla mycket högre division än mig.

Jag bugar och applåderar och lovar att fotsätta läsa!

R Skriverier sa...

Så himla mycket högre division än mig.

Det där får du gärna utveckla. Vad gör mina reflektioner divisionsskiljda från dina? Jag håller inte med.

Men tackar för de fina orden, tack tack.

Vanja sa...

Att få uttrycka är stort, många gör det på mer eller mindre framgångsrikt sätt. Själv väljer jag att oftast illustrera mina uttryck (eller snarare intryck) men jag läser också gärna en välskrivet greppvänlig reflektion! Tack för en bra blogg :)

Anonym sa...

...jag tycker du är grym på att beskriva det vardagliga och det du brinner för...

Lyxigt att få dela det.

/s

Zio sa...

Tack själv! :-D

Anonym sa...

Hej R,
jag har bara läst dig ett par månader men det är en trevlig stund på dagen att klicka in på din sida och läsa vad som tillkommit sen sist. Ska själv få barn framåt våren och det känns ibland lite som att tjuvkika in i framtiden. Det glädjer mig att du vill fortsätta dela med dig.

R Skriverier sa...

Tack så mycket alla ni. Det är roligt och extremt trevligt att få feedback och kommentarer på det jag skriver.
Tack igen...

C sa...

Vad jag menar med högre division är att du skriver så mycket mer välformulerat och genomtänkt.
Liksom mer på proffsnivå medans jag bara ligger i farmarligan med mina funderingar.

Du är liksom Henke Larsson och jag typ Benke Olsson från Knäckebröhults Korpenlag...

PO sa...

Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Vi har mer gemensamt än man kan tro, sen kan folk prata om att alla kan känna så i blogg-världen. (Sigge hade ju ett långt blogginlägg om just detta, för ett tag sedan.)

Jag är bara glad att jag får ta del av din värld och samtidigt spegla mig i min egen.

Tack!

// P

SANDRA sa...

Och jag hittade dig någonstans i vändan med datorn som inte var där den skulle eller gjorde det den skulle.
Very funny!
Alltså - ja du vet. :)

R Skriverier sa...

Alla åter igen tack för era fina ord.

Sandra: att du kommer ihåg när det var. Ja det var de där extremt krångliga turerna med min (då) nya dator. Som skickades fram och tillbaka till Tyskland. Kul att du kom ihåg det.