december 08, 2006

Vi måste våga ställa frågan

När man tänker på alla de problem som vi brottas med i samhället: hemlöshet, våldsbrott, segregering, depression, arbetslöshet, utbrändhet och så vidare, är det lätt att torrt konstatera: vad är det vi har gjort – varför har alla blivit så kalla mot varandra.
Men det är faktiskt inte så. Dessa problem fanns redan för hundra år sedan. Folk slet och svalt och gjorde varandra och sig själva illa i brist på arbete, på grund av arbetsöverbelastning, utanförskap eller depression.

Tiden har förändrats men misären har bara skiftat utseende. Visserligen har kanske en sorgsen, ensam, hemlös av idag i större utsträckning möjlighet till att få komma inomhus på härbärge och få en bit mat och en dusch. Men svider det inte lika mycket i 2000-talets hemlösa när folk springer förbi på gatan, som det gjorde för de som var hemlösa i början på nittonhundratalet? Är det inte lika kallt om kvällarna? Är inte regnet lika vått? Har inte dagens invandrare samma problem och brottas med samma förakt som de som invandrade för hundra år sedan?

Trots den enorma utveckling som skett på i stort sett alla andra plan: forskning, framsteg och ekonomiska uppsving för alla samhällsklasser, så mår vi inte bättre.
Om inte målet med hela den här resan var att få folk att må bättre kan jag inte se någon mening med den. Vi mår bättre rent fysiskt. Mediciner gör att vi lever längre än någonsin – men inte är vi gladare för det. Vi har haft fred i Sverige i flera hundra år. Vi har ett fantastiskt välstånd. Men trots allt detta har vi samma samhällsorienterade problem som för hundra år sedan. De verkar ha glömts bort på vägen.

Roten till allt ont tycks vara att vi av naturen är egoistiska och lata. Det är en obehaglig sanning – icke desto mindre sann. Vi söker den enkla, snabba vägen. Den med mest möjlig avkastning med minst möjlig insats, och det för mig allena.
Det är den inställningen vi måste bort från!

Vi måste börja höja blicken. Vi måste våga göra oegoistiska saker. Vi måste ta vårt ansvar, du och jag. För det är inte någon annan som gör det åt oss. Det är allt för lätt att säga: det där är inget jag kan påverka. Vad jag gör, gör varken från eller till.
Men det är precis vad det gör.


Om alla funderar över sina val i framtiden, i stället för att bara rusa på i masskonsumtionen och söka snabba, privata, kickar. Ja, då skulle vi rusta det sociala välbefinnandet i rekordfart. Om du ställer dig frågan: vad kan jag göra? – och sedan gör något, kommer du bidra till ett bättre samhälle. Vare sig du köper en ny tvättmaskin, köper en ny bil, planerar ekonomin, väljer fritidsaktiviteter, söker jobb eller möter personer. Om du tar i beaktning hur ditt agerande påverkar andra personer och miljön, kommer du dra ditt strå till den gigantiska stack av riktigt välbefinnande vi måste sikta på att resa i Sverige.

Jag skriver det här lika mycket för att påminna er som för att påminna mig själv: vad är det egentligen som är viktigt?
Vi måste våga ställa den frågan.

3 kommentarer:

C sa...

Ja vad är viktigast?

Samvetesfråga.
Nu går du och är så där djup och klok och välformulerad igen.
Så där så jag tänker; "Shit nu måste jag kommentera med något klokt och djupt jag med".
Men det enda jag tänker är; att nu fick han mig verkligen att tänka efter.
Tack!

Anonym sa...

Instämmer.
/s

Lotten Bergman sa...

Bravo, R! Jag håller helt med dig. Skicka din text till en, två, många tidningar och se om du inte kan få till en liten reaktion. (Inte för att du ska få en personlig kick av publiceringen utan för att faktiskt få fler att tänka i dina banor, om än bara för en dag.)

Kanske med en bilaga som man kan kryssa i: har du hjälpt någon idag, har du avstått från en privat kick idag för någon annans skull, har du ... berömt någon annan, bara?

Beröm, beröm, R Skriverier!
*check*