Hej verkligheten

Nu är jag på jobbet igen. För första gången sedan den 31 augusti. Det känns – inte helt otippat – märkligt och ganska ovant.
Det är inte mycket som har ändrats här. Det är samma folk som jobbar. Det är ungefär samma möblering. Det är några som blivit gravida och det är några som kommit tillbaka från föräldraledighet. Det är någon som slutat och någon annan som börjat. Det är samma stress och samma tempo.
Men det känns på något sätt märkligt annorlunda. Det är inte riktigt samma jag som kommer tillbaka. Jag har förändrats de här månaderna jag har varit borta, tror jag. Jag har lärt mig att prioritera annorlunda och jag har kanske en lite annorlunda självbild nu.
Allt är till det bättre hoppas jag, men man kan aldrig så noga veta.
Jag hörde av någon som varit pappaledig ett halvår att han var bättre än någonsin, på jobbet, när han kom tillbaka. Han var mycket mer fokuserad på uppgifterna och hade mycket enklare för att hålla stressen i schack.
Jag hoppas att det kommer att stämma för mig också.

Just nu gör jag inga direkt världshistoriska framsteg. Jag hade lite över 300 mail att ta itu med i morse. Nu i eftermiddag väntar ett par möten.
Det är bara att hugga in.