God Jul

Sista dagen på jobbet innan julen. Det är inte en kotte här än, men de kommer väl. Jag tror jag tar bloggledigt nu ett par dagar.

Gud Jul på er alla, jag är så glad att ni gillar att läsa mina skriverier.

På återseende i mellandagarna.

Aj

Jag fick en segdragen historia av vatten i örat när jag duschade i morse. Det i kombination av att jag slarvade med hörselskydden när jag repade igår och att det var en ilsken sidvind när jag gick till tunnelbanan gör att mina öron värker nu. Aj.

Man skall inte slarva med hörselskydden när man repar – jag vet. Men det är så mycket lättare att sjunga när man lättar lite på dem och släpper in lite diskant. Rätt ipluggade hörselskydd släpper bara igenom ett lågfrekvent muller. Och hur lätt är det att sjunga till det? (Om man nu inte är i lågfrekventbuller-genren – och det är man ju inte.)

Sovrutiner

Skrev ett långt och genomgående utlägg om det här med vår sons läggningsrutiner förra hösten. Jag tänkte att det kunde vara dags för en uppdatering. Vi har precis bytt rutiner, nämligen.

Efter att han slutade amma har vi i stort sett haft exakt samma läggdagsrutiner: Sju–halv åtta blir det en dusch (ungefär varannan dag), följt av tandborstning och pyjamas. Sedan blir det välling i sängen. Jag eller min fru (vi tar varannan kväll) lägger oss bredvid grabbhalvan på hans säng och ligger kvar där till han somnar. Det brukar ta ca 20 minuter. Ibland lite mindre, ibland lite mer – men däromkring.

Nu har vi funderat ett tag på att låta honom somna själv i stället. Mest för att han vaknar på nätterna och har svårt att somna om. Vi tänkte då att om han lär sig att somna själv, kanske det kommer automatiskt att han somnar om själv.
Vi har läst om och har hört talas om flera olika sovrutinsprinciper: femminuterspricipen, Anna Wahlgrens SHN-upplägg och så vidare. Men vi är inte så förtjusta i principer. (Läs här om varför.)

Vi bestämde oss helt sonika för att prova rakt av. Utan en massa knep – bara raka puckar. Vi känner ju vår son ganska bra, och vi hoppades att det skulle räcka.
Sagt och gjort, för en vecka sedan bytte vi rutiner. Tiden, duschen, tandborstning och det är precis som förut. Men när han väl låg i sängen med vällingflaskan sa jag så här: Sov gott nu lilla du (ja, eller något ditåt) nu skall du sova. Jag är nere i köket så länge. Sov du så finns jag där nere om det är något, okej? Han svarade då: pappa sova här?! Nej, sa jag. Jag skall inte sova. Du skall sova och jag skall gå ner till köket. Mmmm, svarade han då. Då gick jag ut och stängde dörren.
De första två kvällarna ropade han och grinade lite tills vi kom in och sa hej, som för att kolla att vi verkligen var kvar i huset. Men han somnade själv! Sedan har det flytit på, och ropen har avtagit.

Nu går det som en dans. När jag skulle lägga honom igår sa han vid pyjamaspåsättningen: Jag sova, pappa i köket. (Eller snarare: Aj hova, pappa höket.)

Läggningen tar mindre än fem minuter. Det är helt underbart! Nu hoppas vi bara att han skall börja somna om på natten också.

Jag avslutar med en liten nyss insedd regel:
Köper man för små blöjor läcker det ut kiss i sängen på natten. Bara så att ni vet.

En relativ tanke

Om jag la våra besparingar på en M88:a, ett par SM57:or, en 1987 och en renovering av min Strata, skulle jag onekligen bli strålande glad.

Frågan är om glädjen skulle delas av resten av familjen.

Julfest

Julfest på jobbet igår. Ingen vidare vild tillställning men väl en trevlig middag tillsammans med mina arbetskamrater. Det var julbordspremiär för mig i år. För att vara cateringjulbord var det riktigt bra. Janssonen var kalasgod.

Inte många dagar kvar nu.

Julstök

Det är mycket nu. Julfest på jobbet ikväll. Julstök på tisdag. Repning med bandet på onsdag. Julstök på torsdag, fredag och lördag.

Men vi hann med en hel del i helgen. Vi köpte all julmat – cirka 3.000 kronor, swisch. (Och det exklusive julspriten.) Sedan köpte vi en julgran. Vi bakade knäckebröd också. Samt fick en ny liten extra frys hemlevererad, tillsammans med en åttondel av en ko vi varit med och delat på. Så ny har vi kött så det räcker till i sommar – minst.

Heja tomten friskt humör – skjortan hänger utanför.

Extremt dåligt

Hur kan man göra så här?

Extremt pinsamt för honom givetvis. Och med tanke på avslutningen i ursäkten: "...vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt." känns det inte direkt som att han tar chansen att krypa till korset heller.
Hur kan de ha kvar honom som recensent efter det här?

Fem snabba

5 Saker jag skäms för
Kommer bara på en just nu:
Att jag inte köpte en ny pepparkaksdeg som jag lovade, när jag åt upp den gamla. Förlåt frugan.

5 saker som jag har gjort det här året:
Varit och kollat in morsans hus i Thailand
Startat ett nytt band
Blivit bättre på att spela piano
Reonoverat en massa hemma
Umgåtts med min familj

5.Saker jag vill göra nästa år:
Börja på ett nytt jobb
Kunna tjäna pengar på att skriva
Ta körkort
Köpa bil
Bygga klart på landet

5 saker som jag är stolt över:
Min son
Min fru
Vårt fina radhus
Ett par av alla texter jag har skrivit i år
En låt av de jag har skrivit i år

Listan är från Sandra

Skitunge

Detta är en film med en tolv år gammal trummis.
Vem som helst kan höra att han är riktigt duktig på trummor. Är man desstuom musikintresserad och hyfsad trummis själv hör man också att han inte bara är duktig - han är helt sjukt jäkla dukig för att vara tolv år!
Jag hade varit imponerad av spelet även om han var vuxen.
Ja jäklar i min lilla låda.

Inspelning

Vi spelade in i replokalen igår. Det var första gången vi gjorde det. Sitter nu på jobbet och väntar på helspänn på ett mail från vår trummis. Han har tagit på sig uppgiften att göra mp3:or av det hela så det skall bli lätt och smidigt att lyssna på.

Vi la inte ner sådär jättemycket tanke på hur vi spelade in, så det är ingen fantastisk ljudupplevelse jag väntar på. Vi satt upp kanske nio mickar runt om i lokalen på strategiska platser och körde det rätt in i en mixer. Sedan från mixern in i datorns musikstudioprogram. Nivåerna blev väl kanske inte hundra, knappt nittio ens, men det spelar inte så stor roll nu. Det är ju bara en replokalsinspelning.
Men jäklar vad kul det skall bli att lyssna!

Luciamorgon i SVT

Var det bara jag som tyckte att Lucia i årets luciamorgon var betydligt mer lik Athelstone i Ivanhoe än något helgon från Sicilien.
Vad var egentligen tanken med den där järnringen till krona som dessutom hade nässkydd i bästa riddarmanér?

Hålla

Efter ett par månaders halvjobbig tvåårstrots börjar grabbhalvan nu glida in i en fas av lugna gatan. Han sover bättre än på länge. Somnar lätt, igår kväll somnade han helt själv för första gången. Han äter bättre. Ja på det stora hela verkar han för tillfället extremt harmonisk.

När vi gick till dagis i morse demonstrerade han ytterligare en ny färdighet: hålla.
Vi bor inte alls långt från dagis, det tar kanske fem minuter att gå dit. Men när man skall gå med honom dit kan det ta upp mot en halvtimme. Han skall hoppa i alla vattenpölar, bära omkring på alla pinnar, utforska alla stenar och så vidare. Men de senaste veckorna har detta magiska "hålla" vuxit fram. Hålla innebär att han går bredvid vagnen och håller i den. Då går han stolt och rakt och fint och fort. Då och då upprepar han ordet: hålla!
Idag gick han bredvid mig med ett stadigt tag om min cykels pakethållare. Det tog tre minuter att gå dit idag. Och det är en ganska stor skillnad mot 30 om man är stressad och skall iväg till jobbet.

Helgbestyr och nedräkning

Vi firade helg med att vara lediga samtidigt min fru och jag. Trevligt att umgås med henne. Lördagen spenderade vi med julklappshandling i Vällingby. För att sedan somna framför Harry Potter-filmen som gick på femman.

Igår gjorde vi en utflykt tillsammans med min storasyster. Alla in i bilen och sedan iväg till Uppsala. I Uppsala knallade vi runt och kollade på ditten och datten. Jag köpte ett par handskar för det var kallt. Vi käkade på Gyllene Måsen. Vi kollade in något luciajippo och besökte museet som ligger uppe i ett av domkyrkans torn.
Sedan åkte vi hem och mumsade glögg och lussebullar.

Julen kryper närmare med stormsteg för varje dag som går och det känns som om vi har, i runda slängar, en miljon saker som måste fixas, lagas och köpas innan tomten kommer.
Det verkar som att det blir två veckors panikstress innan någon julefrid kan komma ifråga.

Vi måste våga ställa frågan

När man tänker på alla de problem som vi brottas med i samhället: hemlöshet, våldsbrott, segregering, depression, arbetslöshet, utbrändhet och så vidare, är det lätt att torrt konstatera: vad är det vi har gjort – varför har alla blivit så kalla mot varandra.
Men det är faktiskt inte så. Dessa problem fanns redan för hundra år sedan. Folk slet och svalt och gjorde varandra och sig själva illa i brist på arbete, på grund av arbetsöverbelastning, utanförskap eller depression.

Tiden har förändrats men misären har bara skiftat utseende. Visserligen har kanske en sorgsen, ensam, hemlös av idag i större utsträckning möjlighet till att få komma inomhus på härbärge och få en bit mat och en dusch. Men svider det inte lika mycket i 2000-talets hemlösa när folk springer förbi på gatan, som det gjorde för de som var hemlösa i början på nittonhundratalet? Är det inte lika kallt om kvällarna? Är inte regnet lika vått? Har inte dagens invandrare samma problem och brottas med samma förakt som de som invandrade för hundra år sedan?

Trots den enorma utveckling som skett på i stort sett alla andra plan: forskning, framsteg och ekonomiska uppsving för alla samhällsklasser, så mår vi inte bättre.
Om inte målet med hela den här resan var att få folk att må bättre kan jag inte se någon mening med den. Vi mår bättre rent fysiskt. Mediciner gör att vi lever längre än någonsin – men inte är vi gladare för det. Vi har haft fred i Sverige i flera hundra år. Vi har ett fantastiskt välstånd. Men trots allt detta har vi samma samhällsorienterade problem som för hundra år sedan. De verkar ha glömts bort på vägen.

Roten till allt ont tycks vara att vi av naturen är egoistiska och lata. Det är en obehaglig sanning – icke desto mindre sann. Vi söker den enkla, snabba vägen. Den med mest möjlig avkastning med minst möjlig insats, och det för mig allena.
Det är den inställningen vi måste bort från!

Vi måste börja höja blicken. Vi måste våga göra oegoistiska saker. Vi måste ta vårt ansvar, du och jag. För det är inte någon annan som gör det åt oss. Det är allt för lätt att säga: det där är inget jag kan påverka. Vad jag gör, gör varken från eller till.
Men det är precis vad det gör.

Om alla funderar över sina val i framtiden, i stället för att bara rusa på i masskonsumtionen och söka snabba, privata, kickar. Ja, då skulle vi rusta det sociala välbefinnandet i rekordfart. Om du ställer dig frågan: vad kan jag göra? – och sedan gör något, kommer du bidra till ett bättre samhälle. Vare sig du köper en ny tvättmaskin, köper en ny bil, planerar ekonomin, väljer fritidsaktiviteter, söker jobb eller möter personer. Om du tar i beaktning hur ditt agerande påverkar andra personer och miljön, kommer du dra ditt strå till den gigantiska stack av riktigt välbefinnande vi måste sikta på att resa i Sverige.

Jag skriver det här lika mycket för att påminna er som för att påminna mig själv: vad är det egentligen som är viktigt?
Vi måste våga ställa den frågan.

Reflektioner kring siffran 400

Igår när jag skrev inlägg 399 tänkte jag att nästa blogginlägg, 400-inläggsjubileumet, skulle bli något alldeles extra. Men sedan drabbades jag av nostalgi – så idag blir det lite reflekterande över mina skriverier. Imorgon skall jag som inlägg 401 skriva det där brinnande och intressanta blogginlägget. Idag tänker jag skriva om mig.

Det här är inlägg nummer 400 på den här bloggen. Det är en ganska stor siffra om man tänker efter. Om man läser ett inlägg om dagen, räcker det i över ett år. Det känns överväldigande.

Det första inlägget här på Blogger skrev jag den 19 mars 2004 (det går att hitta i arkivet till höger). Det lät såhär:

Vad är det jag håller på med egentligen ­det kan man faktiskt fråga sig. Detta kan bli större än allt annat. Det kan bli helt sjukt stort. Eller så blir det inte alls. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta nu ­men oj vad jag väntar!

Det handlade förstås om det där stundande blå strecket på graviditetstestet. När det var så nytt att det nästan inte var på riktigt. Det känns som tio år sedan. Mycket vatten har flutit under bron sen dess.

Men jag började inte blogga den 19 mars 2004. Jag började blogga någon gång i mars (osäker exakt när) 1998. Men då hette det förstås inte blogg, ty ordet var inte uppfunnet än. Jag kallade det för min ”kreativa halkbana, en slags publik dagbok”. Jag skrev på engelska i början. Men tröttnade ganska snabbt, då mitt behov av att uttrycka mig i skriven svenska var betydligt större än att skaffa mig en stor, internationell, läsarskara.

Den 17 juni 1998 skrev jag mitt första inlägg på svenska:

Jag lyckades att kirra frilansjobbet, det var ju jädrans bra! Så nu behöver jag inte fundera på vad jag skall göra här framöver – jobba häcken av mig.

Och sedan rullade det på, och det i takten cirka fem inlägg i veckan. (Det är något jag fortfarande strävar efter, och relativt ofta lyckas leva upp till.) Efter ett år av mer eller mindre obesökta skriverier började besökarantalet sakta men säkert skjuta i höjden. Efter två år hade jag en läsarkrets av cirka 100 unika läsare varje dag.

Åren gick – jag skrev om mitt liv och hur jag levde det där mitt i IT-bubblans glada Stockholm, då varje medieföretag svämmade över av både pengar och framtidsutsikter. Jag jobbade, bloggade och gick på krogen – det var mitt liv då. Mycket jobbrelaterade fester, branchmingel hit och representationsmiddagar dit. Sedan tog det stopp både jobbmässigt och privat. Jag jobbade för mycket och levde lite för hårt: allt hamnade i bloggen.

Jag var publik då. Hade mitt namn och min bild snyggt presenterat bredvid mina texter. Men plötsligt drabbades jag av en serie mindre trevliga händelser. Jag blev igenkänd på stan och i vissa fall förföljd. Det var så obehagligt att det fick mig att sluta skriva på webben, i maj 2001.
Men det kliade i fingrarna.

2004 drog jag igång det hela igen, men då under pseudonymet R Skriverier. Givetvis hade jag förlorat hela min läsarskara – det var onekligen lite det som var meningen. Men idag är det ett nytt gäng som läser här, och besöksantalet har det senaste året stagnerat på cirka 100 läsare per dag. (Lustigt nog ganska exakt lika många som på min gamla sida.)
Och här är vi idag.

Varför fortsätter jag skriva då?
Jag skriver för att jag har ett behov av det. Jag skriver en kombination av publik dagbok och intellektuell anslagstavla. Jag skriver banala texter om vad som hände i helgen, men jag skriver också om dagsaktuella och för mig livsviktiga frågor. Ambitionen är att vara tankeväckande utan att för den skull vara förmanande. (Förutom då jag anser det rätt och riktigt att peka med hela handen.)

Just nu när jag tittar på min besöksräknare har jag haft 44.899 läsare sedan den 19 mars 2004. Och jag är er evigt tacksam att ni vill dela mina strapatser och tankar med mig.

Startfältet

Deltagarna till årets julfirande – som skall hållas hemma hos oss – är som följer:

Jag själv
Min fru
Min son
Min mor
Min mors man
Min storasyster
Min mors mans son
Min mors mans dotter
Min frus mor
Min frus mors man
Min frus halvbror
Min frus andra halvbror

Inbjudna men har tackat nej:
Min lillasyster samt sambo (som är i huset i Thailand)
Min ena plastlillasyster (som firar med sin pappa)
Min andra plastlillasyster (som firar med sin pappa)
Min frus halvbrors sambo (som firar med sina föräldrar)

Benämningarna ovan är för att påvisa släktskap, då det är lite krångligt. I verkligheten har min fru inga halvbröder, de är bröder. Jag har inga plastsyrror, de är syrror.
Min fru har utöver detta även en (halv) syster.

Det blir nog bra det här. Min lillasyster, med den R:ska tändvätskan i blodet, befinner sig i Thailand. Så självantändningsrisken har sjunkit lite med det. Speciellt då min frus mans (vuxna) barn har tillkommit. De är snarare vatten än bensin, om vi skall prata metaforer.
Men självklart är det tråkigt att inte fira julafton med lillasyster. Det kommer kännas lite konstigt.

Tolv personer verkar vi bli – det blir nog bra det här.

ps. det här är blogginlägg nummer 399. Nästa borde ju bli något extra festligt, onekligen.

Lång dags färd från gårdagen

Gårdagskvällen var mycket trevlig. Efter att ha lämnat grabbhalvan hemma hos farmor på Södermalm tog vi oss till Östermalmstorg och den lilla krogen Lisa på torget. Ett glas vin där och lite nedvarvning var precis vad som behövdes innan tre timmars kulturstorm drabbade oss. Föreställningen var helt fantastiskt bra. De förtjänar verkligen all fin kritik de fått. En mycket välskriven pjäs som jag ej var bekant med tidigare.
Gå och se den, är mitt tips.

Idag har trummisen i vårt band ordinerat att vi skall bryta repningen tidigare än vanligt för att sedan gå och ta ett par pilsner på någon sylta i närheten.
Ett strålande förslag tyckte vi andra.

Vuxenkväll

Ikväll har vi lyckats fixa barnvakt. Medan min morsa tar hand om grabbhalvan kommer jag och min fru att bege oss till Dramaten och se Börje Ahlstedt och Lena Endre i Lång dags färd mot natt. Det skall bli fantastiskt, dels att se pjäsen men också att få lite vuxentid tillsammans med min fina fru.

Något slags monster

Helgen flöt på i ett virrvarr av händelser.

I fredags var jag och grabbhalvan på min mosters mans 40-årskalas. De bor i närheten av den villaförort som jag har vuxit upp i således var det lite back to the roots över det hela. Jag är nästan aldrig hemma hos min moster eller i min gamla villaförort. Väl där bjöds det på mat och dryck och en massa ansikten från förr. Man blir förvånad av att träffa folk man kanske inte har sett på 20 år. Och det inte ens gamla vänner, utan det var mer folk av kalibern syskon till ens gamla ytligt bekanta. En märklig upplevelse onekligen.
När vi var i den delen av stan passade jag och syrrorna på att svänga förbi farsans grav. Där är jag inte heller speciellt ofta. Det såg ganska öde ut, onekligen.

I lördags hann jag träffa min just nu mycket arbetande fru ett par timmar. Vi hann med att umgås lite i huset, baka pepparkakor och bara vara lite.
I söndags åkte hon iväg på jobb igen och jag och grabbhalvan fick roa oss själva. Vilket inte var så svårt då vi var bjudna på glögg hemma hos P&M. Nu är inte glögg hos P&M en vanlig glöggtillställning med lite glödgat vin och ett par pepparkakor. Nej de bjuder runt 80 pers på sina tillställningar. (Och nästan alla kommer för det är så trevligt.) Sedan har de gjort en sisådär 20 olika sorters kakor, bullar, bakelser, tryfflar och allehanda läckerheter. Som de fint presenterar med namnskylt, innehållsförteckning och hela middevitten. Det är som att gå till ett kondis där allt är gratis. Mycket, mycket trevligt.
Jag, som är det kakmonster jag är, brukar oftast vara den som – helt utan att skämmas – äter flest kakor av alla. I år fanns det däremot en kille som gjorde mig sällskap vid kakfaten, ja han var nästan i min kaliber. Vem det var? Min son så klart! Jäklar vad vi käkade kakor.

Fram mot sjutiden rullade vi hem, lagade mat, käkade fiskpinnar och sedan slocknade grabbhalvan nästan direkt. Utmattad.

Jag fastnade i en dokumentär om mitt gamla favoritband som jag gillade skarpt 1987–1991 eller så: Metallica. De då hårdrockande ynglingarna har nu förvandlats till rockande multimiljonärer och familjefäder. Men då det enda de sysslat med verkar vara att sitta i en replokal, dricka bärs och lira rock, lyckas tämligen jättedåligt med att hantera situationen att tillsammans driva ett företag som drar in kopiösa mängder pengar. Och visst, dokumentären var vinklad så att de skall vara synd om dem. De slåss mot ångest och alkoholproblem när de egentligen bara vill lira rock n roll. Och det kan onekligen vara jättejobbigt att vara alkoholist: miljonär eller inte. Men vem kan känna någon jättesympati för någon som i ett led för att växa som människa och starta ett nytt kapitel i sitt liv säljer av lite konst för cirka fem miljoner dollar per tavla. Och detta för insikten att konstsamlingen inte är ett sätt att koppla av från musikens kreerande, den är en del av samma process. Och om det skall bli någon ändring måste han sälja tavlorna, snyft snyft.

Jag stängde av efter halva dokumentären och konstaterade torrt att hade jag fem miljoner dollar skulle jag aldrig i hela mitt liv köpa en tavla för de pengarna.

Tånaglar

Man inser att det är dags att klippa sonens tånaglar när man vaknar skrikandes av att ha blivit i det närmaste uppsprättad. Och det för att han sover lite oroligt och vänder sig om i sömnen.