Min son lekte uppspelt med sin trehjuling på gräsmattan. Han är inte stor nog att nå ner till pedalerna riktigt, men vår gräsmatta sluttar svagt så om man börjar uppe vid altanen så kan man med lite tur rulla nästan hela vägen ner till skogsbrynet. Han lekte med cykeln säkert en timme i lördags. Efter tjugo minuters lek på söndagen sa min fru att hon inte gillade att han rullade ner mot skogen. Gräsmattan slutar tvärt med en liten brant, för att plana ut en knapp meter nedanför branten med en sista tomtplätt – där har vi komposten och en ganska ful liten plattsättning med skiffer. Min fru sa: tänk om han rullar ner för branten, då slår han sig garanterat, det är ju stenar på marken där nere.
Nej då, sa jag. Han klarar sig. Han körde ju hela dagen igår, och det gick så bra så!
Bokstavligen två sekunder senare ser vi trehjulingen försvinner ner för slänten. Ett brak och ett skrik.
Cykeln låg upp och ner, med honom under. Näsan rätt ner i skifferplattorna. Skapsår över pannan–ögonbrynet och ett krallgare huggmärke rakt över näsan. Jämmer och elände; stacakrs lilla fina grabbhalvan!
Tack och lov verkar det inte ha blivit så mycket mer än skrubbsår. Och han skrek nästan mer i rädsla av att behöva sätta på ett plåster än det faktum att han hade gjort illa sig. Han är inte så förtjust i plåster, vår son. I natt hörde min fru honom ropa i drömmen: inte plåster, inte plåster!
/Klantiga farsan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
...ungar gör sig illa... Så är det bara. Och det är väl för väl att han är mer rädd för plåster än lite skrubbsår. :)
/s
Tycker inte du är klantig. Jag tillämpar uppfostringsmetoden "learning by doing" ganska ofta. Du älskar inte din son mindre för det, bara det att man förbereder dom för det kommande livet. Alltså att inte leva i en skyddad verkstad. Sen får man ju inte tappa greppet om det. Vet inte hur många gånger per dag jag säger till Gabbe att han ska vara försiktig och tänka sig för, så att han inte slår sig. Slår han sig så vet han om att han inte kan göra så i fortsättningen. Lika många gånger säger jag åt honom att han inte, under några omständigheter, får göra vissa saker som att balansera på jättehöga föremål. Lekarna får inte vara med livet som insats, givetvis. Behöver man å andra sidan inte vara en raketforskare för att lista ut.
// P
Säg efter mig:
"Det som inte dödad - det härdar"
Du har en nyfiken son med livsglädje. Med det följer automatiskt skrubbsår och olyckor. Det är ett friskhetstecken.
Men visst. Jag förstår precis hur det känns. Min son for med sin trehjuling utför en stentrappa i trädgården när han var ungefär lika gammal. Hjärtat hann stanna av skräck innan jag såg att han klarat sig med "bara" skrubbsår.
Tyvärr tenderar incidenterna att bli allvarligare ju äldre de blir, men det är bara att vänja sig.
För övrigt håller jag helt med föregående kommenterare :-D
Boys will be boys!
Se, det bara flödar av anglocismer idag!
Jag vågar lovar att det inte kommer att bli bättre, du kommer bli något härdad för, ursäkta mig nu alla män, men vissa pojkar verkar helt sakna självbevarelsedrift.
Går det att hoppa, hoppar de från högsta punkten. Finns det minsta fara i att välja en väg väljer de just den. Så är det bara...
Skönt att det gick väl ändå!
Jag tycker du gjorde rätt jag. Man kan inte skydda dem från allt och de måste få leka. De barn som inte får leka blir bara mesiga. Det är min åsikt.
Skicka en kommentar