Jag kommer inte exakt ihåg situationen. Men jag vet att jag var hemma hos morsan i Midsommarkransen. Det var hösten 1995 och jag var genomförbannad på någon i telefonen, som antaligen satt lika genomförbannad i andra änden. Jag fick nog och slängde på luren. Det var morsans gråblå kobratelefon. Den har stängavknappen på undersidan, så jag snarare smällde telefonen i köksbordet. Jättehårt. Telefonen fick nog av den omilda och ovärdiga behandlingen – den stendog.
Morsan tyckte att det var ett jäkla sätt av mig att komma hem till henne och smälla sönder hennes fina telefonklenod. Och det hade hon onekligen rätt i.
Jag lovade skamset att jag skulle laga den åt henne, och tog den med när jag gick.
Sedan har denna telefon, och den med åren ganska pinsamma hitorien, följt mig från lägenhet till lägenhet. Från vindsförråd till källarförråd. Varje gång jag har sett den har jag tänkt: ja just det, den där måste jag laga – sedan har jag snabbt glömt bort den igen.
Men igår – helt plötsligt – plockade jag bara fram den, skruvade i sär den, kliade mig i huvudet i en halvtimme och försökte komma på vad som var fel och hur den skulle lagas. Sedan trillade polletten ner, jag satt fast de lösa delarna och skruvade ihop den igen. Det tog trettiofem minuter. Eller 13 år och trettiofem minuter, snarare.
Morsan lär nog bli förvånad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha, det tog sin tid ;)Men bättre sent än aldrig, eller hur?
Ja, jag försöker intala mig själv det. Känns som att morsan verkligen inte räknar med att någonsin få tillbaka den där telefonen. Så på sätt och vis blir det lite av en triumf. Dock en skamsen en.
...hahaha... jag tycker det är sjukt kul. Att man kan ha så dåligt samvete så länge för något så "enkelt". Knasigt. :) Grymt att du fixade det!
/s
Skicka en kommentar